Milon's Corner

Återträffen. Tio år senare och här sitter jag.

2012-02-25T20:07:00.000+01:00

En brokig skara individer. Så som tonåringar är som mest. Tre år av engelska glosor, NO-labbar, SO-uppsatser, skrivövningar i svenska, matkrig på hemkunskapen, misslyckade träslöjdsprojekt, okontrollerade bildlektioner, disciplinerade idrottslektioner, oskyldiga bus, hård jargong och allmänt röj.

Min högstadieklass var verkligen en klass för sig. Mottot "Jag är inte störd, jag gick bara i 9F" summerar klimatet ganska bra. Och en dag stod vi där. Alla böjda över en klumpig gammal dataskräm. Sista veckan med klassen hade blivit till en dokumentärfilm och det var dags att förstå att skolavslutningen stod runt hörnet och att vi skulle säga hejdå. Tårar trillade ner för kinder och längtan av att bli stor knöt sig i magen tillsammans med vemodet över att sluta vara liten. Sluta vara 9F.

Från och med skolavslutningens sista kramar och varma ord har jag sett fram emot att få knyta ihop alla dessa galna individer igen. I tio (10!) år har jag längtat efter att få vara lite störd igen. Inte hade jag trott att det skulle ske över en dataskärm. Jag är här, med min Mac, medan alla ni är där och ser varandra. Hur ni blivit, hur ni mår, hur ni har det.

Det enda jag ser är Washington Monument. Inte så dåligt. Men sannerligen märkligt, vemodigt och lite hjärtskärande.

Vårt hav.

2012-02-13T07:00:00.000+01:00

Isarnavar sedan ett par månader smälta uppe i Norrland. Den blomstertid var kommen.Både lusten och fägringen var stor. Vi packade ihop våra skolböcker en sistagång och nu skulle de få vila över sommaren. Resväskorna packades för ettsommarlov på ”Villan” – en sommarstuga kallas så i Finland. Ingen visste vad vimenade när vi sa att vi skulle åka till ”Villan”, men vi visste att vi var påväg mot vårt sommarparadis.

Mothamnen och färjeterminalen gick den fullastade bilen. Förnödenheter för en sommarpå en ö fick plats tillsammans med strandtofflor, baddräkter och en familj medtre barn. Det fjärde fick stanna hemma. Han var ju nästan 18 år nu. Den stora,vita färjan gled in mot kajen och de svallande vågorna glittrade i solen.Nästan som om de ville tala om att de förde något magiskt med sig. Och detgjorde de. När vi hade blivit vinkade ombord på bildäck var vi äntligen på väg.Till havets dansande rytm färdades vi över Kvarken. Vattnet skummade ochsvallade och lovade att ta oss dit vi ville.

Färjan gled in i denÖsterbottniska skärgården och Vasa skymtades från soldäck. Vi rullade bilenfrån bildäck till fastland och körde genom stan, bara en kort bit, för att taoss till nästa hamn. Den lilla, lilla motorbåt som väntade var vår trognaste tjänare.Hon lastades med allt som bilen packats med. Den lilla motorn av märketEvinrude fälldes ner och än en gång gungade vi i takt med havets rytm.Vattenytan var i höjd med relingen och bräckta droppar stänkte på våra väskor,våra kläder, våra händer. Kalla droppar hälsade oss välkomna tillbaka. Välkomnahem.

Framme på Villan stod denvedeldade bastun redo. Efter kramar med släkt och vänner slängde vi vårakläder, gick in i värmen, fyllde bunkarna med vatten och skrubbade borthöstens, vinterns och vårens alla tröttsamheter. Lyckliga i sommarparadiset,med frihetskänsla och känsla av ledighet sprang vi sedan hela vägen ut påbryggan och kastade oss i det junikalla och uppfriskande havet.

Precis det hav vi simmade i förraåret. Precis det hav vi längtat efter i flera månader. Precis det hav somåterigen skulle gunga oss under en hel, magisk sommar.

Ät och njut av det bakverk som är ditt liv.

2012-02-10T15:04:00.003+01:00

Fredag morgon. Frukost på bordet och tre rumskamrater inne i varsin värld. Datorer och skönlitteratur. Nyhetsflöden och Facebookuppdateringar. Kaffedoft och stekt ägg.

Rumskamrat mellan gröttuggor och slösurfande, liksom från tomma intet, bryter tystnaden. "Morgonstund har guld i mun."

Och blickar tas upp från skärmar, sidor, ord, bilder. "Dagens visdomsord från IronAss." Fniss och leende ögon möts. Sedan blir det tyst igen.

"Nu har morgonstund inte guld i mun längre för nu är min frukost slut."

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, något så tillsynes enkelt som att ta tillvara på ögonblicket och stunden när du väl har den framför dig. För vips, så är den borta. Den vackra bakelsen är uppäten och inte längre din att njuta av. Förhoppningsvis är det du själv som fått smaka. Men tänk om någon annan hinner före!

Njut av din gyllene stund hela denna fredag. God morgon Amerika. God eftermiddag Sverige.

Från en som älskar det var hon än är.

2012-01-27T19:53:00.001+01:00

Resesugen? Så är jag. Och då är jag ändå ute i världen. Inte på min riktiga hemmaplan som är Svedala. Eller är det ens det? Bara för att jag är svensk, kommer Sverige alltid vara min riktiga hemmaplan? När blir borta hemma och när kommer man hem när man åker bort?

Jag känner mig hemma när jag hoppar på bussen från Pentagon. Jag känner mig hemma när jag spanar in Washington Memorial från mitt penthouse. Jag känner mig hemma när jag skymtar The Capitol från takterassen.

Jag känner mig hemma fastän jag är borta och jag är sugen på att resa mer och se mig omkring. Rastlös själ? Nej, snarare bekväm människa som trivs överallt. "Men Malin, du älskar det ju var du än är," sa en vän till mig när vi pratade om att jag flängde och han tyckte att jag skulle komma hem. Hem till Norrland.

Ja, jag gör nog det. Trivs överallt. För jag älskar livet. Det är det allt handlar om. Just nu är jag i Virginia/Washington DC och njuter av att jag är världens lyckligaste människa. Och bloggar gör jag här också. Sjukt bra. Kolla in och ge mig din röst.

Öka förståelse för gymnastikens vackra och hårda komponenter.

2012-01-15T20:23:00.003+01:00

När världens kanske mest utmanande och tuffaste sport får utrymme i svensk media handlar det inte om den talang, Jonna Adlerteg, som nyligen lyckats kvala in till OS i London 2012. Nej, det är en kvinnas minnen av hur det var att träna gymnastik som tonåring för tio år sedan. Minnen som präglas av "terror."

Jag håller med förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark om att varje historia räknas och det finns alla gånger anledning att undersöka klimatet i hallar runtom i landet. Men att hänga ut en tränare på detta vis kan jag inte ställa mig bakom. Så klart att vi alla tappar det någon gång. Du. Jag. Han. Hon. Även Staffan Söderberg. Vi ska alltid behandla de barn och ungdomar vi tränar med respekt, men ibland rinner även ledarens bägare över. Vi tappar tålamod och humör. Det är inte farligt att visa våra barn och unga att deras beteende också har konsekvenser. Det viktiga är hur vi hanterar situationen efter en eventuell konflikt. Jag, personligen, har svurit, kastat ut gymnaster, satt förbud. Och sen? Förklarat, diskuterat och om det varit befogat bett om ursäkt.

Dessutom är det som Staffan säger, elitidrott passar inte alla. Särskilt inte gymnastik på elitnivå. Det krävs ett visst sinne. Det krävs ett visst humör. Det krävs så otroligt mycket psyke. Klarar man inte av att bli tillrättavisad av en ledare kanske man inte heller klarar av att volta på en tio centimeter bred bom. Eller skruva kroppen 540° i full karriär. Hårda ord och vissa förbud inom gymnastiken handlar många gånger om att undvika skador och göra träningen säker.

Sist, men verkligen inte minst, utan något jag alltid faller tillbaka på när det handlar om barn och unga: föräldrarna. Var är de? Har inte de det yttersta ansvaret att se till deras barns trygghet? Jag önskar så många gånger mer engagemang från föräldrar. Det är en win-win-win situation – för ledare, för föräldrarna själva och framför allt för barnen! Det är lättare att skapa trygghet i gymnastikhallarna runtom i landet om föräldrarna vet vad som händer. Om de är närvarande. Om de förstår gymnastikens alla vackra och hårda komponenter.

Och hur var det med den där gymnasten som kvalat in till OS? Ja, vi håller tummarna för att Jonna Adlerteg får klartecken av SOK att representera lilla Sverige i världens mest utmanande och tuffaste sport.

Tompa The Man med son och Coach Mamma. Back in the days. Världens vackraste sport och världens

viktigaste uppdrag – att leda så många fantastiska ungdomar genom dess spännande värld. Gymnastik alltså.

Bara på Holmsundsbussen.

2012-01-04T16:35:00.001+01:00

"Äre nån som bruk åka den här turen som vet hur bussn gå och skulle kunna hjälpa mig lite här framme?"

Busschauffören förklarade att det var första gången hon körde just denna sträcka och allt var inte riktigt glasklart. Nog hittade hon vidare till Obbola, men behövde lite guidening för att ta sig till Himmelska Fridens Torg (jo, det finns ett i Holmsund också).

Eftersom de har ändrat turerna sedan min tid kunde jag inte bistå henne, men en poppig kille som såg ut att vara i gymnasieålder hjälpte till efter att förfrågan skrikits ut i bussen två gånger. Själv hoppade jag av på ovan nämnda torg, trots att jag tror att bussen kanske stannar lite närmare mitt hus, men jag ville ju inte riskera att hamn i Obbola. Och att fråga chauffören om råd kändes väl sådär.

Min fråga allmänt: händer detta på andra bussar än Holmsundbussen?

Milon Hjärta Småstad i Norrland.

Gott Nytt – en liten hälsning.

2012-01-02T21:05:00.000+01:00

Vad tänker ni inför det nya året? Under vårt mysiga nyårsfirande, bland syskon och syskonbarn, pratade vi gammalt och nytt och en festdeltagare summerade förväntningarna inför det nya året kort koncist. Jag ger Er samma hälsning och önskar Er all lycka för 2012 – och alla andra år också för den delen.

Prova skorna i den djupa snön, inte på någon annans stig.

2012-01-02T12:59:00.002+01:00

Det är så lätt att följa i andras fotspår. Promenera på den redan upptrampade stigen för att göra det så bekvämt som möjligt. Skorna blir inte fulla med snö och det minimerar risken för plötsliga isfläckar eller eventuella gropar.

Men hur spännande är det då? Hur utvecklande är det att promenera på en stig där man vet att någon annan redan har gått? Visst är det onödigt att uppfinna hjulet flera gånger och visst är det smart att följa andras recept på väg till framgång – ibland.

Ibland kan det däremot vara vettigt att trampa upp sin egen stig – kliva ut i snön och ge skorna en prövning. Hur väl håller de värmen? Har de något fäste när det blir halkigt? Kan de kliva upp ur groparna?

Jag provar ständigt. Ibland är det slirigt. Men ibland är det riktigt stabilt och det är så otroligt exalterande så jag promenerar vidare på mina egna stigar. Plums, plums.

Ge att ge och så lite nötkräm på det.

2011-12-25T12:12:00.000+01:00

Det är svårt att köpa julklappar till de som redan har så mycket. Och ibland kan det kännas överflödigt att köpa något till någon som likväl kan göra det själv, när som helst. Så i år gav jag bort att ge, via UNICEF.

Vidare vill jag posta detta blogginlägg för att hjälpa till att skänka nötkräm till de många barn som lever utan mat och vaccin och sådant som vi tar för givet. Kolla in UNNICEFs hemsida och se hur enkelt du också kan hjälpa till. Ja, det enda du behöver göra är att posta ett blogginlägg. Du behöver inte ens skriva texten själv om du inte orkar.

Orka hjälpa till. Det är fint att ge. Och roligt att rimma på något som känns viktigt.

"Mamma tyckte att jag skulle vara snäll
Köpa en kastrull till er nya induktionshäll
Visst, mamma, bra idé,
men ändå inte riktigt det jag ville ge

För det finaste av allt är inte att själv få
Det största är att ge åt alla de små

Precis som för era (och mina!) älskade två
Bör livet vara för alla att trivas och må

Den gåva ni nu får passar inte på er spis,
men jag hoppas att den kan bringa glädje på något sätt och vis

Varenda unge bör få chansen att växa,
lyssna på sagor om troll och en elak häxa

Vi ska vara lyckliga att vi har varandra
och jag hoppas att ni också uppskattar att hjälpa andra."

SkrivPuff: Om att lussa.

2011-12-13T22:03:00.000+01:00

Det börjar med en liten tandlös sjuåring med page och pannlugg. Den grå katten Romeo under armen och ett elektriskt ljus i handen. Glittret på sne och mungiporna upp i öronen. En storebror som har satt en strut på sin nyvakna frisyr och gömmer trötta ögon under runda glasögon. På den röda brickan med guldstjärnor ligger lussebullar och pepparkakor. "Midnatt råder" är favoriten och vi kryper ner i sängen bredvid en sömndrucken pappa.

Sedan är det årskurs sex och vi elever lyser upp byns ålderdomshem såväl som skolgympasalen. Håret har växt ut och favoritlåten är numera "Jul, jul, strålande jul" eftersom undertecknad har anförtrotts med ett soloparti. På manschetten står dikten som ska läsas.

Tre år senare, årskurs nio. Undertecknad är Lucia och har sovit i flätor för att få lite lockigt hår. Kören har gemensamt beslutat att Lucian inte ska sjunga, vilket undertecknad tycker är tråkigt. Tåget går till historien som något av ett kaos och valet av skolledningen att placera det i matsalen är starkt kritiserat.

Och så är vi här. Anno 2011. I Washington D.C. Samma lucialinne som sist och sångerna sitter i ryggmärgen. Slitet hår och trötta ögon efter mycket plugg och socialt umgänge. Ändå tyckte undertecknad att ett luciatåg skulle få platsa in på schemat. Och det har varit så himla roligt. Ett hopplock av svenska flickor som alla tycker att Luciatraditionen är värd att ta med ut i världen har spridit ljus och stämsång lite överallt senaste veckorna.

I kväll tar vi ton på Svenska Ambassaden inför Ambassadören och hans vänner och i morgon kväll väntar försvaret. Vi hoppas på fortsatt glada miner och mysig stämning, på självaste Luciadagen. Där ljuset är, där är det jul.

SkrivPuff: Om att flyga.

2011-12-08T16:47:00.001+01:00

"Cabin crew, arm slides, cross check and report."

Och så börjar det stora fortskaffningsmedlet att röra på sig. Fortare och fortare. Lyfter och styr. Jag har aldrig varit vidare flygrädd, men det pirrar alltid lite i magen och jag tänker på ord från en pilot jag en gång kände. Captain Kambanellas sa en gång till mig "there is nothing dangerous about flying."

Men att använda absoluta ord som ingenting ska vi vara försiktiga med. För är det inte så, att ofta när vi är ute och flyger har vi egentligen ingen aning om vart vi är på väg. Vi vet inte vilka äventyr som väntar. Vi vet inte hur det hela ska bli.

Jag far och flyger. Ensam som en fågel. Tillsammans med andra i stora flygplan. Mot nya marker att upptäcka. Ser livet från ett annat perspektiv. Allt som är välbekant blir till små, små prickar. Höga toppar och djupa dalar är ingenting där jag färdas bland molnen. Jag sluter ögonen när det blir turbulens och när jag andas mina djupaste andetag vet jag att han har rätt. Det finns inget farligt med att flyga.

Om jag vill kan jag alltid flyga hem. Jag har en trygghet få förunnad.

"Cabin crew, disarm slides, cross check and report."

Vi ses om två veckor, Umeå.

I morgon ska jag börja igen.

2011-12-08T06:35:00.001+01:00

Det är natt i Virginia.
Jag fastnade i arkivet.
Jag saknar SkrivPuffandet.
I morgon ska jag börja igen.

Men först ska jag sova några timmar.

På språng och vill se annat, men "På Spåret" får alltid hänga med.

2011-11-22T09:00:00.000+01:00

När jag befinner mig på annan mark än svensk vill jag helst uppleva sådant som hör marken till där jag vandrar. Jag har inget behov av att besöka IKEA veckovis och klarar mig gott utan det mesta som hör Sverige till. Nu när jag bor i USA vill jag uppleva mesta möjliga från den amerikanska kulturen -- pumpapaj och annat festligt.

MEN! Det är klart att det finns vissa saker från Sverige som jag ändå gärna försöker inkludera i min vardag. Sådant som bara är för bra för att låta bli. Wasa knäckebröd är en grej. Glöggen och pepparkakorna en annan. Ni vet, så här i annalkande juletider. Och hemma i Sverige, på SVT1, börjar det nu även närma sig för säsongspremiär av PÅ SPÅRET!

Jag står redo på perrongen och väntar på tåget med Luuk och Lindström. Vissa saker, svenska eller ej, är helt klart bara för bra för att inte inkludera i sin vardag. Var man än må vara. På Spåret hör definitivt dit. Och DN.se likaså.

Metron i D.C. - U Street närmare bestämt.

Under 25 år har jag inte gjort något alls.

2011-11-18T09:30:00.000+01:00

Har du någon gång skrivit en lista på bra saker du har gjort? Har du någon gång gått och ältat dåliga saker du har gjort? Om du svarat nej på första; varför inte? Om du svarat ja på andra; varför då? Om du svarat ja på båda; vad har gett dig mest? (Om du svarat ja på första; briljant. Om du svarat nej på andra; briljant.)

Förra fredagen skulle jag på intervju för en praktikplats som jag så gärna ville ha. Min första tanke när de bjöd in mig, baserat på vad de läst på min CV, var att de måste gjort en radikalt misstag. Jag kan ju ingenting. Eller? Har jag levt i 25 år utan att åstadkomma något alls? Det låter faktiskt inte rimligt.

Nervös och osäker, men ändå väl förberedd och med koll på läget, behövde jag peppa upp mig själv. Vem vet bättre vad jag gjort än jag själv, egentligen? Som den visuella person jag är, behövde jag verkligen se vad jag pysslat med de senaste åren. Så jag började skriva.

Och vet du, jag har faktiskt gjort jättemånga bra saker. Jag har också snubblat och klivit snett, ramlat handlöst och slagit huvudet. Men jag har återhämtat mig varje gång. Många gånger har jag ångat på utan att ha en aning. Och förmodligen är det då jag lärt mig mest.

Jag har gjort jättemånga bra saker. Och det tror jag att du också har gjort. Om du bara tänker efter. De som intervjuade mig frågade aldrig särskilt mycket om vad jag gjort, utan mer om vad jag vill göra härnäst. Jag tror min entusiasm lyste igenom. Den 17 januari börjar jag min praktik. Det blir ännu en bra sak att skriva ner på Har-Gjort-Listan.

Fototävlingen med stort F.

2011-11-17T09:00:00.000+01:00

Vissa platser och stunder är så självklara Kodak moments. Alla vet det. Alla fotar. Och så finns de där briljanta människorna. De som skapar stunder vi andra inte visste fanns. De som smyger i natten för att fånga rörelserna av en leopard. De som väntar i timtal för att få fota ett trapphus. De som delar med sig av det svåra, vackra och magiska i livet.

Dagens tips för den fotointresserade är att kolla in National Geographics Fototävling HÄR. Och även om du inte är intresserad av fotografering i sig, lovar jag dig att du kommer tycka att denna tävling bjuder på makalösa bilder.

Foton gör något med mig. Framkallar en känsla som inget annat. Någon dag ska jag lära mig mer. Fram tills dess tar jag bilder på mina vänner och sparar i hjärtat som fina minnen. För framtida bruk.

New York City
2011-10-07

- Bara en känsla av lycka. För att jag vet. För att jag var där.

Publicerat - in English!

2011-11-16T23:42:00.001+01:00

Skrivandet går lite på sparlåga här på Milon's Corner och det är mest för att det skrivs så mycket överallt annars. I skolan till exempel. I dag har jag glädjen (för mig själv i alla fall) att meddela att den första skoluppgiften jag skrev har blivit publicerad i skoltidningen. Min första publicerade engelska text läggs därmed till listan. Check!

Jag läser på Virginias största college -- till och med ett av landets största college -- med närmare 78,000 studenter och medarbetare. Med det i åtanke är det nog en rätt stor skara som kommer läsa det jag skrivit. Trevlig tanke tycker jag. Också trevligt att artikeln i fråga hamnade på förstasidan. Jag har dessvärre inte hunnit plocka upp ett tryckt ex, men kollar in den på webben tills vidare. Gör det du också!

Undervisning som underhåller och håller.

2011-11-05T20:14:00.002+01:00

"Det har hänt något fantastiskt och vi är så lyckliga. Ni vet bara inte om det än. Men ni ska veta att det här är en briljant plats att vara på. Ibland landar stora händelser bara på våra skrivbord och det som är lokala nyheter är sådant som berör hela landet."

Den överlägset bästa läraren jag någonsin haft började en journalistiklektion med dessa ord och som den storyteller han är levererade han också det han lade fram i sin "lead" - en fantastiskt lektion.

Det fantastiska som landat på vårt bord var fallet Herman Cain - en av republikanernas mest chockerande presidentkandidater som nu hamnat i rejält blåsväder. Utan läroböcker, PowerPoints eller andra hjälpmedel fick vi en vandring genom USA:s historia från Lincoln till i dag och växlade mellan reporterhatten och PR-glasögonen.

Två timmar flög bort i vad som kändes som sagoberättande och jag blev så upprymd av känslan av att verkligen lära mig något och förstå hur allt hänger ihop - historia, samhälle, journalistik, PR. Sällan har jag lärt mig så mycket på så kort tid. Utan press. Utan betygshets.

Undervisning bör vara underhållande och levande. Det är det som håller i längden. Och det det är väl det vi är ute efter - kunskap att ta med oss resten av livet.

Till rotfruktsgratängen.

2011-10-20T01:46:00.000+02:00

Ord som jag alltid har svårt att lära mig är matord, något jag upplevde i matbutiken i morse.

Jag skulle köpa rotsaker att rosta i ugnen. För det första slog bristen på fantasi till och det enda jag kom på var morötter och potatis - carrots and potatoes. Inte så svårt. Inte heller så kul med bara det. Tänk. Tänk.

Lite palsternacka vore gott! Men vad i hela fridens namn heter palsternacka på engelska? Hur lär man sig ett sådant ord? Det är knappt så att jag vet vad en palsternacka egentligen är. Hur ser den ut? Var kommer den ifrån? Vad gillar den? Var åker den på semester? Vad kör den för bil? Palsternackan. Frågetecken.

Jag gav upp mitt letande efter att jag tagit beslutet att det fick räcka med lite lök till. När jag kom hem var jag tvungen att slå upp det.

Parsnip [pärsnip]. Så heter palsternacka på engelska. Kommer jag komma ihåg det eller kommer jag glömma det till nästa rotfruktsgratäng? Det kan man inte så noga veta, men vi hoppas på det första.

Parsnip. Parsnip. Parsnip.

Dagens lästips: hur talar man flytande?

2011-10-06T22:25:00.001+02:00

Jag prenumererar på "Word of the Day" från Dictionary.com och får således varje dag ett nytt engelskt ord i min inkorg. Ett förträffligt sätt att utöka sin vokabulär. Förvisso fastnar inte alla ord, men någon gång då och då dimper det ner något som känns relevant och användbart. För det är ju ändå det vi för det mesta vill åt när vi fiskar ord - det användbara.

I dag kom det med en bonuslänk till en liten frågeställning kring huruvida man är flytande i ett språk eller inte om man har en accent. Varsågod, kära läsare, jag bjuder in dig till diskussionen också. Vad tycker du? Är man flytande i ett språk fastän man har en accent?

Kommer jag någonsin tala engelska flytande? För att inte tala om franska och italienska! Häromveckan fick jag höra "Wow, your English is perfect. It's not American or British, it's just perfect English." Jag tog det som en väldigt fin komplimang, även om jag inte riktigt känner själv att det är så.

Jag vet inte jag. Ett som är säkert är i alla fall att det är väldigt roligt att utforska det engelska språkets marker. Och det viktigaste är kanske inte alla gånger att vara flytande.

SkrivPuff: Om något osynligt.

2011-10-04T00:54:00.002+02:00

Världen blir aldrig densamma. Siffror betyder inte samma som förut. Vägar korsas på annat sätt. Ord och bokstäver kombineras i nya konstellationer. Ljud, dofter, rörelser virvlar bland höstlöv och ny energi. Ingen kan sätta fingret på det, men alla vet och alla vill titta.

Det är något som har letat sig fram. Något som först inte syns, bara upplevs och är - men ändå inte. Något så litet så det knappt tar upp plats. Men ändå förändrar allt som rör sig.

Välkommen till världen, älskade Du. Välkommen till den värld som är Din. Den värld som är Min. Den värld som kan bli Vår och till allt det vi kan uppleva tillsammans. Välkommen till det som syns, som du nu får uppleva. Välkommen till det som inte syns, som jag lovar att alltid ge dig.

Välkommen till kärleken av en Faster.

Helt ärligt - helt överväldigande.

SkrivPuff: Om att följa.

2011-09-29T19:32:00.003+02:00

Ett långt steg åt höger, två korta åt vänster
Drar runt och svänger om
Låter det stadiga handslaget leda och litar på att stegen blir rätt

Snurrar och snubblar
Virvlar och vinglar

Jag följer med i dansen, som livet faktiskt är
Inte alltid på rosor, visst dyker det upp taggar här och där

Men jag följer och låter mig ledas
Litar på att det goda alltid i slutändan vinner

Reslust och nätverkande.

2011-09-27T01:51:00.003+02:00

Detta är något uppenbart, men ändå värt att påpeka. Dagens restips riktar sig till den som reser för att träffa människor. Inte bara turister med kamera runt halsen och karta i högsta hugg, utan spännande människor.

Dessa finns i Washington D.C. Häromdagen mötte jag en person som under sin arbetsvecka varit med och beslutat om ökat stöd till offren på Afrikas horn. (Själv hade jag åstadkommit lite halvlama texter och läst om hur man löser kommunikationskonflikter på arbetsplatsen.)

I Washington D.C. finns människorna med makten. Och de står i varje gathörn. Diplomaten jag mötte över ett glas italienskt vin var inte den första. Jag springer på journalister, producenter och det ena med det andra på de mest otippade platserna.

Dagens restips alltså; åk till Amerikas huvudstad och se till att prata med människorna som passerar din väg. Jag lovar dig, du kommer komma hem med så mycket mer än bara magneter och flaggor om du öppnar munnen och frågar "So, what are you doing?"

Är ni vakna, Sverige?

2011-09-26T07:24:00.000+02:00

Sverige, börjar ni vakna upp just nu?

Undertecknad sitter i USA-natten och plitar på en skoluppgift. Nagelfarar af Donner-skandalen och brottas med brinnande intresse och en och två gäspningar. Världsmästare i prokrastinering i kombination med prestationsångest sitter hon så klart så här på småtimmarna innan deadline. Skulle gärna vila huvudet på kudden, men förstår att läget är självförvållat och gör bara det bästa utav det hela.

Hur kommer man förbi sin egen personlighet och de hjärnspöken man har låtit bli inneboende på obestämd tid? Med ett alldeles för gott samvete kan man inte riktigt kasta ut dem på gatan, utan att man vet att de kommer ha ett nytt hem.

Någon gång måste hon kanske. För utan sömn blir man till slut galen, har hon hört. Å andra sidan är nog galenskap inte det värsta som kan hända. Värre vore det att missa en deadline. Då vore loppet kört.

God morgon Sverige. God-inte-riktigt-än-natt Amerikatt.

SkrivPuff: Om att se.

2011-09-20T23:10:00.001+02:00

Det är när allt är borta som jag blir medveten
Det är när det lugnar ner sig som jag hör hur det blåser

Dofter
Rörelser
Platser
Ljud

Det är när jag blundar som jag ser
i min spegel som riktas bakåt,
vinklas inåt

Det är när jag blundar som jag ser
det oklara,
i det en gång självklara

Det är när jag blundar som jag ser
allt det vackra
allt det ofattbara

Det är när jag blundar

som jag ser

Resan till Jag.

2011-09-18T05:29:00.001+02:00

Vad behöver vi för att bli vi? Varför är jag jag? Varför är du du? Behöver vi varandra? Den ena och den andra? Behöver vi andra för att bli oss själva? Måste jag veta vem jag inte är, för att kunna förstå vem jag är? Måste jag resa bort från mig själv för att åter kunna hitta hem?

Från en station till en annan, kommer någon medan en annan går av. Fastän vi försvinner för varandra, finns vi alltid kvar. Som en medpassagerare någon gång under färden. Som en reskamrat. Som en främling. Som vägvisare eller den som leder fel.

Jag reser. Fram och tillbaka. Högt och lågt. Öst och väst. Det absolut viktigaste jag lärt mig är att försöka packa lätt. För dit jag ska finns egentligen allt jag behöver. Mina resor går alltid till Jag.

Mi manchi, italiano.

2011-09-16T07:00:00.000+02:00

Under sommaren undervisade jag en italiensk man i svenska. Det var väldigt givande på många sätt och vis. Jag lärde mig bland annat sätta ord på svenska språkets egenheter, helst ord som var så ogrammatiska som möjligt eftersom han inte riktigt gillade tanken på grammatik. Vårt "nu-måste-vi-ta-detta-på-annat-språk-än-svenska"-språk var engelska, men som bonus fick jag ibland lite italienska.

Vid ett tillfälle sa han något som var så sant och som jag gillade massor:

"Ni kommunicerar på ett helt annat sätt här. För oss italienare handlar det inte så jättemycket om att komma fram till något eller ha något viktigt att säga, vi vill mest bara prata. Men ni svenskar fungerar inte riktigt så."

Vi svenskar fungerar inte riktigt så, nej. Och det är väl bra ibland, kan jag tycka. För det mesta blir jag galen på människor som pratar bara för att prata och få höra sin egen röst, men i språkinlärningssyfte måste jag säga att tanken att prata bara för att prata är helt briljant.

Jag saknar att lära mig italienska. Det står lite stilla. Men det är ett alldeles för vackert språk för att jag inte ska lära mig mer. Jag ska lära mig mer. Sedan ska jag åka till Italien. Och prata bara för att prata.

Kan själv.

2011-09-13T03:22:00.002+02:00

Jag släpper taget
Sedan famlar jag efter repet

Jag kan simma själv
Men söker desperat efter livlinan

Tror att det jag ger,
kommer jag också få tillbaka

Tror att det jag kan,
bara räcker för en stund

Men vet egentligen bättre

Att jag kan simma själv
Riktigt bra

Kunde innan
Kunden under tiden
Kan nu

Kan själv

Publicera mera!

2011-09-10T07:34:00.003+02:00

För några månader sedan skickade jag in ett bidrag till en novelltävling. Jag vann inte. Inte heller kom jag tvåa eller trea. Synd för mig, för vad jag minns var det ganska fina priser. Men ett litet pris lyckades jag ändå kamma hem, då mitt var med bland de fyrtiotal bidrag som blev utvalda att tryckas i en bok. Stereotyper heter samlingen och finns att beställa på adlibris.

Det är det tredje som publiceras för Milons del i år. Rätt rejäl ökning jämfört med tidigare år och precis lika roligt var det denna gång som de två gångerna innan. Publicera mera är vad jag vill göra. Men då måste jag också producera mera. Tro det eller ej, men jag har mina små projekt på gång. Hjärnkontoret är alltid på G. Vänta ni, så ska ni få se!

Kvällspromenad på min gata i stan.

2011-08-30T22:20:00.002+02:00

Arlington, Va., USA

2011-08-29

Hon är i landet där folk tackar.

2011-08-24T16:42:00.000+02:00

Man kan undra vad bloggredaktionen har för sig i dessa dagar. Eller så gör man inte det, det är valfritt. Men jag kan i alla fall meddela att jag (som ju är bloggredaktionen) befinner mig i ett land som på många sätt faller mig i smaken. Kommer du, trogen läsare, ihåg att jag redan gjort klart att jag är tjejen som tackar? För det ena och det andra, stort och smått. Helst smått faktiskt.

Detta stora land, dessa Förenade Stater av Amerika, är landet där folk tackar. Jag är inte ensam längre. Och jag gillar det. Här får jag lika många tack tillbaka som tack jag ger. Det tycker jag är trevligt.

Häromdagen hörde jag till och med en man säga "Thank you, I appreciate that" till en kvinna som höll upp dörren för honom. Tala om att tala från hjärtat. För det är ju precis så det är och så jag känner. Jag uppskattar när folk gör min vardag lite, lite mer bekväm om det så bara handlar om att hålla upp dörren.

I USA finns många dörrar att öppna och utforska. Det tackar jag för. Och jag tackar dem som öppnar dem för mig.

Fotograf: Emma Lidell

Lev i din vardag.

2011-08-19T20:37:00.000+02:00

För en språknörd är det så klart roligt att kunna många språk. Inte bara för att det betyder större kommunikationsmöjligheter och mer grammatik att grotta ner sig i, utan för att man också som flerspråkig har möjligheten att plocka ut det bästa (som enligt talesättet sägs vara russinen, men enligt Milon nog skulle vara chokladen) ur kakan.

Låt mig ge ett exempel som jag kom att tänka på häromdagen: svenskans vardagsrum och engelskans livingroom. Om man kopplar ihop de två betydelserna och mixar ihop dem till en svengelsk liten smet får man den bästa möjliga kombinationen för vad detta rum bör vara, tycker jag.

Svenskans vardag anger att det är i detta rum som vardagen ska pågå medan engelskans rum understryker att det är här du ska leva. Låt oss slå ihop dessa ord och bestämma att du i detta rum ska leva i vardagen. Svårt att förklara briljansen för en person som inte talar både engelska och svenska, men för alla oss som gör det: är det inte briljant?!

Så här ser vardagsrummet ut i mitt nya hem. Och här, kan jag lova, här lever vi i allra högsta grad. Och riktigt gott också.

Milon on the go.

2011-08-16T11:11:00.000+02:00

Jag hänvisar er för tillfället HIT för mer läsning.

Vi hörs snart igen. Jag har som vanligt massor med tankar kring det ena och det andra, som vandrar runt i mitt lilla huvud och vill komma ut som skrivna ord. Tills dess: Känn kärlek och satsa på era drömmar. Det gör jag. Och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna känna mig lyckligare och mer förväntansfull än vad jag gör i detta nu.

På vift i ett lyckorus.

2011-08-08T13:37:00.000+02:00

Milon som i Milon's Corner har varit på vift. Uppe i norr bland släkt och vänner. Omgiven av kärlek och allmänna lyckorus. En annan dag, när undertecknad inte blivit blixtinkallad att jobba (så omotiverande efter en så här magisk vecka), kanske det kommer en berättelse eller två om Bröllop i Norr!

Tills dess, ta hand om varandra. Ge varandra kärlek. Och förresten kan jag meddela att klanen Bergström utan tvekan skulle kunna starta ett eventbolag om alla andra karriärer går åt skogen. Systrar, bröder och allihop - ni är oslagbara.

Milon hjärta sommarkvällar.

2011-08-03T11:18:00.000+02:00

Så som man vet att man är i Norrland:

Efter en kväll på uteservering med vänner slår man direkt igång stjärtvärmen i förarsätet när man sätter sig i bilen och ska köra hem. Åh, dessa ljuva, ljumma sommarnätter.

Nej, nu ska vi inte vara sådana. Norrlandskusten levererar. Sol, sol och sol!

Milon hjärta småstaden.

2011-08-02T00:04:00.000+02:00

Så som man vet att man är i Holmsund:

När en katt springer över vägen och man måste tvärnita med bilen utbrister man utan att tänka:

- Men jävla Sally!

Man vet alltså vad katten heter. För det gör man i en småstad. Och det är precis det jag älskar med min hemstad.

Jamen så klart att det är - del 2.

2011-07-30T10:00:00.000+02:00

Vanlig dag på jobbet. Jag har plockat fram en storfavorit - maskinen som gör pins - och vår lilla pinfabrik har varit i full gång i över en timme. Det är jag och barnen. En eftersläntare traskar förbi och nappar utan att blinka på erbjudandet att göra sig själv en liten knapp. Karl, kanske 4 år, sätter sig på stolen bredvid mig. På den runda, vita papperslappen han fått av mig ritar han en stor grön fläck.

- Vad är det du ritar för något?
- Jag ritar den stora, gröna pricken som är i mitten av knappen.
- Jamen så klart att det är!

Hur kan jag vara så blind och inte se att den gröna pricken han ritar i mitten av papperet är den gröna pricken i mitten av knappen? Typiskt vuxet att inte se träden för all skog. Jag tackar Karl kanske 4 år för att han öppnar ögonen för mig.

Jamen så klart att det är - del 1.

2011-07-29T17:00:00.000+02:00

Vanlig dag på jobbet. Barnen målar. Jag klipper. Jag frågar barnen vad de heter, hur gamla de är och lite annat som vi kommer in på. Jennifer 5 år har ritat vad som ser ut att vara en gräsmatta, en sol och blå himmel. På gräsmattan har hon även tecknat ett gäng oklara symboler. Jag frågar henne vad det är.

- Vad har du ritat för små gubbar?
- Det är inga gubbar. Det är saker!
- Jaha okej! Vadå för saker?
- Det är ju saker som någon har glömt där.
- Jamen så klart att det är!

Och är inte det helt logiskt, så säg?! En gräsmatta full med saker. Saker som någon har glömt där. Det mest naturliga i världen. Typiskt vuxet att vilja ta reda på exakt vad det är för saker. Jag tackar Jennifer 5 år för att hon öppnar ögonen för mig.

SkrivPuff: Om händer.

2011-07-29T09:12:00.000+02:00

De bar brickor, servade andra, plockade och diskade. Under kriget lade de om sår, tog hand om skadade, helade och hjälpte. De satte potatis. Plockade dem, skalade och serverade till man, barn och barnbarn. De rörde omsorgsfullt i den krämiga brunsåsen. De slevade upp tomtegröt var morgon. De tråcklade, klippte, mätte. Lappade de slitnaste farmarbyxor. Broderade de vackraste brudklänningar. Vände blad i Året Runt. Sov sedan tungt.

De var krokiga av livets hårda skola och reumatismens hårda dom. Av den senare också ofta frusna. Men helt perfekta och varma av hjärtats kärlek. Rynkiga, men alltid ack så lena och mjuka.

De höll alltid ett stadigt och kärleksfullt grepp om mina. När jag satt där bredvid i soffan, vid matbordet, vid den öppna spisen, på kanten av sjukhussängen. Höll hårt. Ofta lite gungande. Stöttade. Lyssnade. Berättade. Vinkade när vi sa hej då.

Farmor Singa. Vad jag saknar dig ibland. Dina händer i mina.

Gubben i lådan är den enda present jag vill ha.

2011-07-28T10:56:00.000+02:00

Jag är i flyttartagen. Det är inte första gången jag packar ner mitt bohag i kartonger. Tack och lov har jag i alla fall denna gång inte den där gigantiska bokhyllan att skruva ner. Nej, inga möbler alls att skruva ner faktiskt. Jag flyttar ju bara tillfälligt denna gång och lånar under tiden ut det mesta av mina tillhörigheter.

Men sådant som är personligt och allmänt ivägen för de tillträdande hyresgästerna ska så klart ner i lådor och kartonger. Och det slår mig nu, precis som vid alla tidigare flyttar, hur mycket grejer jag har. Och det mesta får mig faktiskt att bara sucka. Varför har jag så mycket saker? Vad ska jag med dem till?

Saker jag köpt. Saker jag fått. Saker jag har sparat av sentimentalt värde. Saker som nu, när det kommer lite grann till den där berömda kritan, faktiskt slängs. För jag behöver inte så mycket saker. Jag vill sannerligen inte ha fler saker.

Ge mig inte presenter, kära vänner. Ge mig i stället det vackraste och dyraste ni har. Ge mig er tid. Ge mig er omtanke. Ge mig lite av er själva och mycket av er kärlek. Jag behöver inte guld och gröna skogar, men ibland en stärkande kram och en hjälpande hand. Kanske... Gubben i lådan.

Kort meddelande.

2011-07-26T14:39:00.000+02:00

Kort meddelande från bloggredaktionen:

Milon sprudlar av livslust! Packar, jobbar, andas, njuter, älskar!

Sett från hoj.

2011-07-26T00:42:00.000+02:00

Ganska så jättesugen på att komma hem snabbt efter 16 timmar på jobbet. Suckar inför cykelturen som efter Vasaplatsen enbart innebär uppförsbacke. Vill lyssna klart på Sommar, men mobilen har inga batterier. Kan välja att sucka ännu mer, men öppnar i stället ögonen. Ser mig omkring. Det finns så mycket att titta på...

23:25 - Pustervik. Verkar vara the place to be. Det är alltid fullt. Knökfullt. En måndag, en tisdag, en vilken dag som helst. När ska jag gå dit?
23:27 - 3:ans spårvagn åker förbi. Tom så när som på fyra personer. 1:an kommer just efter. Helt full. De packade sillarna har ingen match. Vart är alla människor på väg och varför har de valt samma spårvagn?
23:30 - Två killar som tränat lite för mycket biceps och glömt att stretcha bröstmusklerna är ute och rastar en hund. Den är av typen "hej-jag-tillhör-Paris-Hilton-voff". Småler.
23:35 - Den fina balkongen på "Malinsgatan" gör mig alltid lika glad. Varför pyntar inte fler sina balkonger med belysning och träd?
23:38 - Ser skylten "Nytänkare av tradition". Det är väl inte särskilt nytt att alltid göra samma? Nystar in mig i ordlek och språktänk.
23:43 - Kvinna i ullkappa går förbi. Vad sa du att det var för månad, sa du? Juli?
23:45 - Svart katt springer över vägen. Tvi, tvi, tvi!
23:46 - Kille i shorts går förbi. Nu är jag på riktigt förvirrad över årstiderna.
23:51 - Hör ljudet av cikador och känner en doft av - ja, vad är det för något som doftar så där? Jag vet inte. Något slags träd eller buske. Det doftar i alla fall Cypern. Ljuvligt!
23:52 - Rullar in på gården. Alla fönster är släckta. Förutom hos grannen på hörnet.
23:54 - Har fått post. Ett vykort föreställande Prinsen med avsändare Min Vän Vid Vättern. Blir glad och lite tårögd för att det är så fint!
23:59 - Efter 16 timmar på ett rätt så blåsigt hav gungar det fortfarande lite. Behöver dusch, DN och sömn.

Så lyckligt lottad som jag faktiskt är.

2011-07-25T20:30:00.001+02:00

När jag var 17 år gammal fick jag höra något om mig själv som jag sedan dess burit med mig och ibland plockar fram. Det var slutet på vårterminen och vi skulle ha betygssamtal med alla lärare. Jag hade just fått veta att jag hade fått VG i kursen i multimedia. Läraren gillade det matlagningsspel jag och två vänner kokat ihop - så klart, vi hade ju fyndigt nog satt hans huvud på en av kockarna.

Jag hade fått mitt betyg och skulle just resa mig när läraren säger ungefär: "Och så en sak till, Malin. Jag bara måste få säga till dig att du är en sådan trevlig och glad person. Du sprider sådan positiv energi. Tack för det."

Jag tackade själv och med de fina orden i ryggen gick jag leende ut ur klassrummet. Hade redan glömt bort det där betyget. Det här var alltså när jag var 17 år gammal. Efter ett gymnasieår som på det hjärtliga planet hade ägnats åt enormt mycket dagboksskrivande och gråtande nätter över den kärlek som gjort slut med mig flera månader tidigare. Ett känslomässigt kaos och lite för mycket mörker.

Men min lärare tyckte att jag alltid spred ljus. Och jag trodde honom. För där och då lärde jag mig att jag är och förblir en positiv person. Jag kan se det ljusa, även i det mörkaste rum. Det påminner jag mig själv om ibland. Därför vågar jag också vara ledsen. Tycka att allt är jobbigt och bara vilja gråta. För jag vet att det bara är tillfälligt. Den sol som går ner i kväll, vare sig den är gömd av moln eller brinnande röd, kommer skina på mig i morgon. Så lyckligt lottad är jag. Och så lyckligt lottad är jag, att en lärare en gång påminde mig om att det är så det är.

Lillasyster och storebror.

2011-07-24T14:30:00.000+02:00

Jag befann mig på ett fullt tåg mellan Katrineholm och Göteborg. Bredvid mig satt ett syskonpar. Hon i åttaårsåldern. Han kanske tolv. Han berättade för henne att hon inte skulle titta ut genom fönstret. Det skulle göra henne illamående eftersom de åkte baklänges. Han frågade hur hon mådde. Hon undrade om han hade sovit gott, lät honom vila i hennes knä bara han lovade att inte somna. De bläddrade i en tidning och hon imponerades över hur snabbt han kunde läsa. Han förklarade saker hon inte förstod. De skrattade åt bilder i tidningen och hittade på sånger. När hon sjöng lite för högt och lite för opassande sa han vänligt, men bestämt, att hon skulle vara lite tystare. De fnissade ikapp. De ene såg till att den andre hade det bra.

Att bevittna denna fina syskonrelation fick mig att färdas femton år bakåt i tiden. Det hade kunnat vara jag och det av mina syskon som är mig närmast i ålder. Vi har spenderat många timmar i baksätet på bilen tillsammans. För det mesta hållit sams.

Jag imponerades alltid över allt min bror kunde. Han berättade anekdoter om hur Magnus Uggla hade skrivit sina låtar. Han visste varför en regnbåge uppstod och förklarade vad ett prisma var. Han lärde mig varför Kiss sjöng "I was made for loving you baby" men "you were made for loving me". Jag trodde att han kunde allt och trodde nog också på allt han sa. Jag lät honom vila i mitt knä när han blev åksjuk och strök hans hår så han skulle känna sig bättre. Jag lät honom ta den sista Rollon. Vi läste tidningar ihop. Hittade på sånger.

Jag ser fortfarande upp till min bror. Jag beundrar honom och allt han kan, även om jag genom åren lärt mig att ibland vara lite kritisk till hans så kallade fakta. Men ett som är säkert, är att han likt ett prisma hjälper mig att se världens alla vackra färger, de gånger då jag själv bara ser allt i svartvitt.

När man ska spendera många timmar på resande fot med sin bror, är det bra att han är en sådan väldigt bra en.

Vårt fortsatta ansvar.

2011-07-24T10:57:00.000+02:00

Våld och ondska
skapar
sorg,
skräck
och saknad

Frågor
Ilska
Hjälplöshet

Men också sammanhållning

På frågorna svarar vi att vi håller ihop
Ilskan omvandlar vi till gemensam kamp
I hjälplösheten finner vi varandras stöd

Sorg
Skräck
Saknad

Men också sammanhållning
Varsitt strå till stacken

För demokrati
För öppenhet
För värme

Grattis Miksi. Önskar Milon.

2011-07-23T20:40:00.000+02:00

I dag fyller min kära syster år. Detta är min present till henne:

Jag behöver inte säga något – jag vet att du alltid förstår

Jag behöver inte gråta – jag vet att du får mig att le

Jag behöver inte vara rädd – jag vet att du håller min hand

Jag behöver dig inte här – jag vet att du alltid är där för mig

Ändå, behöver jag dig i mitt liv

Som en syster

Som en vän

Som den luft vi båda andas

Det är vad du är för mig

Och vad jag alltid kommer vara för dig

Min allra käraste syster

Jag älskar dig

Bilden: För att vi är vi och inte riktigt som alla andra.

Och även för att lätta upp det lite känslosamma.

Språket: För att vi kommer vara vi för all framtid.

Och i framtiden ska vi öppna vårt lilla bageri i Italien.

Alla de som lider.

2011-07-23T13:57:00.000+02:00

Vi går förbi dem varje dag. Ser dem. Kanske i vårt kvarter. Kanske till och med vid frukostbordet. De utstötta. De som har det svårt. De som aldrig mer får se dagens ljus. De som kallblodigt mördas. De som får lida offer för någon annans hat. De som för oss är främlingar.

Vi vet att de finns. De ligger bredvid skålen med frukostgröt. Men en främlings ansikte uttrycker aldrig lika mycket lidelse som ett ansikte vi känner väl.

Jag visste vem han var. Jag kände en som kände henne. Vi var släkt. Vi var grannar. Vi talade samma språk. Det var min syster. Det var min bror. Det är klart att det blir mer påtagligt. Det är klart att bombdåd och hatbrott i Oslo trycker på fler känsloknappar hos en svensk än vad en självmordsbombare i Afghanistan gör. Det är klart att en ledare i en av Sveriges största dagstidningar uttrycker att Norges smärta är vår.

Det är klart att vi reagerar när det lidande ansiktet på frukostbordet tillhör vår syster, tillhör vår bror. Men jag tänker att det kanske ändå är något som kan få oss att reflektera över vad som ligger bakom. Inte göra främling till fiende. Göra människor till människor och känna en vilja att göra något för människors lika rätt till liv. Utan lidelse.

Plingelingelinge tåget går!

2011-07-22T15:50:00.000+02:00

Jag har en sådan romantisk bild av hur det ska vara att åka tåg. Sitta med bra med benutrymme med en bra bok, lite tidningar, kanske ett korsord, om man haft tid innan lite matsäck. Jag ska titta ut på landskapet jag svischar förbi och inspireras av vidderna, förundras av den skönhet naturen bär på. Kanske lyssna på musik som blir ett soundtrack till min alldeles speciella resa, dit den bär just där och då. Kanske hamna bredvid en främling som blir en vän. Kanske själv berätta för någon om mina äventyr.

Men mina tågäventyr blir väldigt sällan så. Mina tågäventyr försvinner för det mesta i en sovande dimma. Jag slår upp boken jag har med mig, som jag sett fram emot att läsa. Jag myser ner i sätet, gör mig bekväm och tar en klunk vatten. Slänger ett öga ut genom fönstret och tänker att jag bara ska läsa några kapitel innan jag byter till att lyssna på musik och skåda det vackra landskapet. Vänder blicken mot min färdlektyr - och sedan somnar jag.

Det vaggande tåget vaggar mig alltid till sömns och min motståndskraft är lika med noll. Bara minuter in på resan sitter jag som en hösäck, med ett huvud som spelar pingpong och med öppen mun som troligen också dreglar lite ur ena mungipan.

Så är det med mina tågresor. De är väl mysiga på sitt vis. Men inte riktigt så som jag alltid tänker.

Någonstans mellan Modena och Rimini, juni 2010.

Återvinn och återanvänd. Win-win.

2011-07-22T12:31:00.000+02:00

Jag har den senaste tiden nästan blivit lite konsumtionsallergisk. Jag gillar inte att köpa saker. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av att köpa elektroniksaker, men när Lilla Rosa häromveckan tog ett bad, insåg jag att det nog skulle vara dags att köpa en ny telefon.

Men! Det behövde jag inte. Passande nog kunde jag överta min kära mammas gamla telefon, samma modell som Lilla Rosa, fast vit. En vit pärla som fungerar alldeles utmärkt, inte alls lika sliten, fastän den är tvilling med Lilla Rosa. Och det var inte bara jag som vann på denna affär. Lilla Rosa får leva vidare hos lilla Trollet. Han har alltid gillat att fingra på den och trycka på knapparna och en gång lovade jag honom "När den här går sönder, då kan du få den av mig."

Ja, Lilla Rosa har ju fungerat så när som på bra, men det var ändå läge att gå vidare. Så numera tjänstgör den hos ett litet Troll, som verkar gilla den lika mycket nu, som förr. Det känns ändå bra. Det blir liksom lättare att gå vidare och alla är glada och nöjda. Att återvinna och återanvända är för det mesta en win-win situation.

Lilla Rosa i händerna på sin nye ägare.

Det är inte Nobels Fredspristagare som gör världen bättre. Det är DU!

2011-07-21T17:02:00.001+02:00

Om du är ute och springer och en promenerande människa i spåret framför dig stannar för att ge dig plats så du kan fortsätta i ditt tempo, tittar du då denna personen i ögonen, ler och säger "tack"? Det gör jag. Och det är sådant jag tror på.

Det behöver inte vara blödiga kärleksdikter, storartade demonstrationer, maffiga torgmöten, djupa samtal eller lagar bestämda av något EU-organ. Det behöver inte leda till Nobels Fredspris. Ibland räcker det med ett leende och ett "tack". Det är i alla fall där det börjar.

Helt ärligt. Jag tror faktiskt på sådant.

Milon publicerad!

2011-07-21T15:38:00.000+02:00

I går gick jag förbi Pressbyrån. Plockade upp senaste MåBra och bläddrade fram till månadens gäst. Det jag fann är något jag verkligen kan vänja mig vid! Kanske inte att se mig själv på en så stor bild, men att veta att det jag skrivit är något som kan läsas av fler än bara en handfull känns sannerligen väldigt festligt.

Detta vill jag göra. Skriva för mig. Skriva för andra. Skriva för livet!

Tjuvlyssnat: Känn din arbetsplats.

2011-07-20T17:37:00.001+02:00

Hört på Stockholms Centralstation, en SJ-medarbetare vinkar av sin kollega:

- Då hörs vi snart igen! Någonstans på ett försenat tåg nära dig!

Uppraggad på jobbet - trodde jag!

2011-07-17T21:44:00.000+02:00

Jag träffar många fantastiska människor på mitt jobb. Många glada resenärer som ofta har varit eller ska ut på äventyr. De berättar för mig om karuseller som går asfort, legohus som är ungefär lika stora som jag och mycket, mycket annat. Vissa går in i detalj i fråga om fritid och privatliv. När jag frågar var folk bor får jag ofta en exakt adress, ibland postnummer och allt.

En sådan kille som öppnade upp sig och delade med sig var Simon, 6 år, som jag mötte tidigare i veckan. Vi ritade sommarkort, pratade om Nicke Nyfiken (som han fått träffa tidigare under resan), vek loppor och pratade lite mer om ditten och datten, när Simon frågar: "Vill du ha mitt telefonnummer?" varpå jag blir lite ställd och säger att "Ja, jaha, okej, javisst".

Simon bryr sig inte om mitt tvekande svar, utan fortsätter sitt prat i hundraåttio och säger att om han ger mig hans telefonnummer och jag ger honom mitt telefonnummer - "Kan du ditt telefonnummer?" måste han snabbt kolla med mig och jag svarar "Ja, det kan jag." - så kan vi ju ringa varandra och kanske vara med varandra någon dag.

Någonstans här smälter mitt hjärta. Här sitter jag och viker loppor och blir uppraggad på jobbet! Sedan fliker killen in lite snabbt: "Och så kanske du kan ta med Nicke också?!"

Vilken genialisk man. En riktig charmör som fäller mig pladask, lindar mig runt lillfingret och när han har fått mig precis där han vill ha mig kommer med stöten och det han egentligen är ute efter. Ja, jag träffar verkligen många fantastiska människor på mitt jobb.

Inställning och avkoppling.

2011-07-16T22:07:00.000+02:00

Inställning, vad du tänker, är A och O. Jag vaknade i morse med känslan av att vara överkörd av ett tåg. Inte för att jag vet riktigt hur det känns, men man kan ju tänka sig lite. Efter hursmorstips från den bästa av dem alla, min egen mor, gurglade jag saltvatten innan läggdags och kanske var det anledningen till att halsen i alla fall var lite lenare. Men resten av kroppen var i ärlighetens namn riktigt, riktigt trött.

Jag hade då två val. 1: Känna mig sjuk och våndas inför en plågsam dag med full färja. 2: Intala mig själv att jag mådde helt okej och se fram emot en dag med full färja. Jag valde tvåan. Svalde två alvedon, gurglade lite till med saltvatten och klunkade i mig en kopp grönt te innan jag hojade iväg till terminalen. På jobbet valde jag "finkostymen", fastän den trötta kroppen gärna hade gått omkring i mjukis. Sedan var det bara att röja på och arbetsdagen gick bra.

Det är så det funkar. Inställningen till dagen bestämmer hur dagen ska bli och vara. Jag gillar det. Jag gillar att ha kontroll. För att säkerställa att jag inte skulle sova bort hela eftermiddagen tog jag sedan en avkopplande stund för mig själv på Le Pain på Vasagatan. Helt klart ett favoritställe. Det är något med Vasa.

Jag bestämmer själv över mina dagar. Och nu bestämmer jag att den här dagen har varit bra, men snart ska vara slut för att ge tid åt en riktigt god natts sömn.

SkrivPuff: Om ett samband.

2011-07-15T22:06:00.000+02:00

Det ligger en utslagen människa på min soffa. Människan, det är jag. Riktigt risig. Med tungt huvud och så oförståeligt värkande hals. Lite suckande över att enbart fem av åtta arbetsdagar är gjorda. Alldeles för trött för att orka grädda de där våfflorna som jag så gärna skulle vilja ha.

Det är i ett sådant här läge det är trevligt att ha en Roomie. Eller vara hemma hos mamma och pappa. Det är i ett sådant här läge som en annars så självständig själ gärna hade haft sällskap.

När hjärnan är stressad säger kroppen ifrån och hjärtat får sedan ta smällen. Det är så det hänger ihop. Ett så tydligt och synligt samband.

Säg bara tack - det räcker.

2011-07-15T20:16:00.000+02:00

Människor är olika. Jag gillar olika. Därför kan jag acceptera de flesta personlighetsdrag. Jag går inte ihop med alla typer av människor, men det behöver jag inte heller. Jag respekterar och tycker det är helt okej att tycka och tänka annorlunda än jag själv. Däremot finns det vissa drag som jag nästan är allergisk mot. Personligheter som får mig att klia av irritation. Giriga och otacksamma personer är sådana.

Jag är allergisk mot "jag ska ha" och "ge mig" i stället för "kan jag få" och "snälla". Jag tycker att det är så otroligt otacksamt och otrevligt att utan minsta lilla tanke räkna med att man kan få allt som står i ens väg. Sådant beteende visar att man inte har någon sympati för omgivningen. Jag tycker det är ledsamt att så många föräldrar glömmer att lära sina barn ett av ordlistans finaste ord - tack.

Ett tack är bland det enklaste man kan både ge och få. Litet, lätt, men ändå så fint. Det krävs så lite för att visa uppskattning. Ett tack räcker. Ger du aldrig några tack lär du aldrig få något tillbaka, fastän du tycker att du ska ha.

Stressad själ vill bara ha fredagsmys med glass...

2011-07-15T18:27:00.001+02:00

...som i Dubrovnik, Kroatien

2009-07-21

Toalettpoesi på Umeå Uni.

2011-07-14T21:12:00.000+02:00

En viss toalett på Umeå Universitet, där jag läst de flesta av mina ihopsamlade högskolepoäng, gjorde mig alltid lika förundrad. Den innehöll nämligen väldigt spännande läsning. "Kärleksbåset" kallades det visst av någon. Och visst hade undertecknad rätt i att perspektiven var lite olika.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av dessa nedpräntade ord, men det hela gjorde mig ändå alltid fnissig. Att folk faktiskt skriver sådant på väggarna till toalettbåsen. Facebook i all ära, men somliga verkar ändå fortfarande föredra det gamla hederliga väggklottret. Med en fysisk vägg och en riktigt bra bläckpenna. Eller blyerts.

Jag undrar om den som skriver meddelande A sedan går tillbaka till samma bås för att titta efter respons. Och så undrar jag så klart om orden finns kvar och om det tillkommit nya. Här är vad jag lyckats föreviga på bild:

Vive la France!

2011-07-14T20:32:00.000+02:00

Grattis på nationaldagen, Frankrike. Tu me manques. Jag saknar dig. Det gör jag faktiskt. Bodil Malmsten slår huvudet på många spikar då hon hyllar, men samtidigt tar avstånd från (hon är ju svensk, som hon själv säger) franskheten och allt det franska. Särskilt det av det mer stormiga slaget.

Favoritcitatet lyder: "Inte stå där inför faît accompli som vi." Andemeningen: Folk bryr sig. Och det är något jag gillar. Man pratar, diskuterar, tycker, tänker, menar, har åsikter om sådant man inte vet något om, håller konversationer vid liv. Det är ett bra land att lära sig språket i. Just därför. För att det pratas!

Just nu är jag på väg västerut, men jag är verkligen inte färdig med la France. Det är ett som är säkert. Jag har hela långa livet på mig. Jag är helt övertygad om att vi kommer vara vänner långt in i framtiden. Frankrike är den där vännen som rör om i grytan lite härligt. Skapar organiserat kaos och låter mig utvecklas till det oväntade och kliva utanför Fröken Perfektionists lilla ruta.

Vive la France! À bientôt!

Barn och språkfiffighet

2011-07-13T23:33:00.000+02:00

Barn är smarta. De är faktiskt människor, de där små utan framtänder och ibland under en och tio. De förstår saker. Mycket mer saker än vad vi vuxna tror. Ibland saker som vi vuxna inte förstår. Och så har de en briljant förmåga att lära sig saker - språk till exempel. Barns språkinlärning är bland det mest fascinerande jag vet. Hur de tolkar, analyserar, förstår, jämför, drar paralleller, lyssnar, säger efter och lär. De tillför något till språket. Även om inte alla nya ord och uttryck får printas ner i SAOL kan de vara väl värda att ägna en tanke och när man analyserar nytillskotten verkar de alltid så logiska.

Ta till exempel det jag hörde på jobbet häromdagen. En liten pojke frågade mig om han inte kunde få en ballong, men inte en uppblåst. "Jag vill ha en nerblåst ballong, för annars får den inte plats i bilen" sa han till mig.

Och visst låter det vettigt att en ballong som inte är uppblåst så klart är nerblåst. Ner är motsats till upp och det var precis det den lille killen ville åt - en ballong som var motsatsen till uppblåst.

När barn säger gå - gådde - gått eller få - fådde - fått vill vi gärna rätta dem. Det är klart att vi kan påpeka att man gick, inte gådde, någonstans, men vi ska inte misströsta och tro att barnet i fråga kommer få underkänt i svenskundervisningen. Tvärtom! Detta visar bara att barnet i fråga har förstått hur vi tempusböjer regelbundna svenska verb. Låter komplicerat, men för ungen lätt som en plätt. Jag tror att en nypa frihet gör gott för språkinlärningen. Och jag sa till den lille killen att han självklart kunde få en nerblåst ballong.

Du är aldrig ensam.

2011-07-12T22:30:00.000+02:00

Är du precis som jag och gillar att sitta upp sena kvällar och jobba och skriva? Den där känslan av att vara den enda som är vaken är mysig. Det råder ett visst lugn och inget onödigt stör. Det är lättare att hitta den avslappnade koncentrationen och synen blir extra skarp, det dova ljuset till trots. Det är stämningsfullt att tända några ljus och få vara ifred.

Men! Dessa sena kvällar och nätter är inte så ensamma som man kan tro. I en bilaga från Vårdförbundet, som kom med DN häromdagen, kunde jag läsa att runt 33 000 000 (ja, sex nollor, det handlar alltså om miljoner) olika virus, bakterier och svampsorter per kvadratcentimeter huserar på mitt tangentbord!

Det är inte så ensamt det. Kanske inte konstigt att det kan kännas som att allt som sker vid en dator är på riktigt, görs i sällskap av andra. Huruvida bakterier kvalar in som bra sällskap kan så klart diskuteras och bör nog ifrågasättas, men i teorin är du i alla fall inte ensam.

Bol och Dubrovnik - stort och smått.

2011-07-12T11:23:00.001+02:00

Det kliar i mina ressugna ben och väskan rullar fram till mig nu och då och frågar om det inte är dags att den ska packas för ett litet äventyr. Tyvärr, säger jag, men påminner sedan om att det faktiskt är flytt på gång inom en väldigt snar framtid och då rullar väskan tillbaka och ressuget i benen håller sig i styr.

Resandet ger mig alltid så mycket inspiration och jag bara älskar att titta på saker på nya platser. För att stilla hungern efter vackra platser tittar jag på mina egna bilder. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett resminne, så att du, kära läsare, kan få en bild av hur man kan bo i Kroatien om man väljer att göra som vi.

Att flacka omkring och leta sig fram leder till så mycket mer spännande än ett helt vanligt hotellrum. Det kan bli ett master bedroom med gigantisk balkong eller en skrubb med en skrivbordsfläkt. Det tidigare var så vi bodde i Bol, på ön Brac, och det senare var så vi sov i Dubrovnik. Låt mig visa:

A room with a view - Bol.

A skrubb with a fan - Dubrovnik.

Kaféer behöver inte fika efter kunder - de kommer ändå!

2011-07-09T10:40:00.001+02:00

Läste i DN häromdagen att svenskar förväntas fika för 4 miljarder detta år och kafétrenden går bara uppåt. Det är mycket pengar för latte, cupcakes och morotskakor. Ganska väl spenderade pengar, tycker jag. I alla fall i jämförelse med mycket annat. Personligen lägger jag väldigt lite pengar på exempelvis kläder och skor och spenderar hellre mina slantar på mysiga fikastunder, gärna espresso och kladdkaka, i trevligt sällskap. Ibland kanske bara jag. Med en bok eller ett anteckningsblock.

Jag gillar att fika. Jag gillar fikakulturen och är säkerligen en av dem som bidrar till den uppåtgående trenden. "Ska vi ta en kaffe?" föreslår jag gärna till höger och vänster. Och tackar i regel alltid ja om jag får frågan ställd till mig (hint!).

Du kommer väl förresten ihåg var ordet fika kommer ifrån?

En gång var jag på Fikabuffé med den så trevliga konstellationen

vänner kallad Festkommittén. Det var festligt på alla sätt och vis.

Åldersnoja gånger två.

2011-07-08T20:00:00.001+02:00

The Big Twentyfive - Det Stora Tjugofem börjar närma sig. Om det nu är så stort. Jag vet inte riktigt. Tvivlar faktiskt. De som nått dit kan få berätta för mig. Jag har aldrig varit särskilt åldersnojig. Tjugofem känns dessutom fortfarande väldigt ungt. Oftast. Ska man tala om något tycker jag snarare att det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag fyller min ryggsäck med bra saker hela tiden och kastar bort sådant som är skräp och bara tungt att bära. Men i går hände två saker som fick nojarns i mig att hojta till.

En god gammal barndomsvän fyller 25 år just i detta nu och det var när jag skulle inhandla en present till honom som noj nummer ett dök upp. Jag stod på systemet. Vid kassan. Plånbok i hand. Vara på band. "Det blir 294 kronor." Va? Inget leg? Nähä! Jag hade ju till och med köpt starksprit. En flaska Famous stod och väntade på att få bli betald. Lite omtumlad knappade jag in kod och packade ner varan i väskan. Tjejen efter mig lade upp några öl på bandet. "Har du legetimation?" Suck.

Noj nummer två kom som en svallvåg till ettan. Hemma i min skrivbordslåda ligger ett par läsglasögon som mor och far turas om att använda när de är här. "Jag kanske ska prova dem" tänkte jag skojfriskt. Det var inte lika skojigt längre när jag insåg att allt på skärmen blev så mycket klarare med dem på.

Grattis på 25-årsdagen, James. Vad gammal du är. Behöver förmodligen inte visa leg på systemet och behöver kanske egentligen ett par läsglasögon. Stacy har ändå en månad och lite till kvar. Oh, ljuva ungdom!

18 år. Inte så gamla.

Next stop: Oslo!

2011-07-08T06:55:00.000+02:00

"Have you never been to Norway?! But - it's your neighbour!"

Nej. Jag har aldrig varit i Norge. Möjligen någon gång uppe vid Riksgränsen. Men snö som snö kan jag tycka där. Någon norsk stad har jag aldrig besökt. Det ska det däremot bli ändring på nu. Jag lämnar ToDo-listan och kalendern hemma. Väskan är packad. Bus4you is for me och jag är redo att åka och träffa Fridorna två. Det blir ett klassiskt gäng alltså. Några år senare. Men man kan ju ändå aldrig riktigt veta hur det ska sluta. Mest troligt med succé.

Ha de!

Gratis underhållning i Nice!

2011-07-07T19:20:00.000+02:00

Tidigare i dag när jag promenerade upp längs Avenyn stannade jag till utanför Stadsbiblioteket. Någon rappade och ett gäng tjejer stod redo att dansa. Jag stannade kvar och kollade lite. Det gäller att insupa upplevelser som man faller över så där. Föga förvånande berördes jag mest av dansen. Det var duktiga ungdomar. Kultursommarjobb hette projektet och det är väl precis vad det låter att vara, kan jag tänka. Kolla in hemsidan om du är nyfiken. De verkar uppträda här och var, varje dag.

Hela grejen fick mig att tänka på Place Masséna i hjärtat av Nice. Där möttes vi gång efter annan av dansare, trumslagare, akrobater och så självklart den ständiga MJ, som inte ens på håll om man kisade med ögonen var det minsta lik Michael Jackson. Men han försökte i alla fall.

Bra MJ-imitatör eller ej, denne man var ändå ett unikum, väl värd att skåda. Ett annat i princip stående inslag var killen med flygeln som satt mitt emot ingången till LaFayette. Ja, precis, killen med flygeln. Han drog runt på sin flygel och spelade sina vackra visor. Hängivna fans kunde önska melodier och han kunde det mesta. Helt magiskt. Den som någon gång försökt rubba en flygel förstår storheten i det hela, utöver att han var en duktig pianist.

På Place Masséna kunde allt hända. Och händer än i dag, skulle jag tro. Gå dit om du är i krokarna och låt mig sedan veta vad du fann, vem som underhöll dig och om MJ fortfarande är kvar!

La Place Masséna. Un très bel lieu, n'est-ce pas?

SkrivPuff: Om en sommardoft.

2011-07-07T09:47:00.001+02:00

Öppnar en knarrande dörr med en rostig och robust nyckel. Hälsas välkommen av nubb och spik. En våtdräkt på tork. En del som är nytt för säsongen, annat som är gammalt och sparats för att återvinnas. Skira strimmor av ljus letar sig in genom de gamla spröjsade fönstren, täckta av spindelväv i kanterna och med en liten ansamlig döda flugor på blecket.

Den tjocka oljiga doften av motorsåg och gräsklippare letar sig upp till mitt luktsinne. Påminner om vad som ligger bakom en välansad trädgård i sommaridyllen. Lämnar sommarblomster och nyklippt gräst utanför. Gummidräkten som för med sig nytt och en liten bit av det bräckta vattnet droppar och talar om havets hemligheter. Är det doften av spigg? Eller tång och blöt sand? Trä från golv, tak och gamla plankor kittlar gott vid mitt djupa andetag in genom näsan och håller känslan till naturen. Det gamla. En kyss av kåda som håller fast då med nu.

Instängt och smutsigt, men svalt i skuggan som kastas över hammare och skruvdragare. Kanske ett litet inslag av mögel. Inte accepterat någon annanstans. Men här helt okej. Till och med rätt. Inte fränt och stickande. Bara mjukt och tillhörande. Nästan lite inbjudande. Som en påminnelse att det gått i arv. Händer som tycker om att arbeta. Ta i och jobba hårt. Skruva, dra åt, spika och göra fint. Kanske en lisa för själen för någon.

En ljuv doft av sommaren i skärgården för mig.

Vem skulle du ge en pokal?

2011-07-07T07:40:00.001+02:00

Blog Awards? Jag kan inte annat än förundras över fenomenet. Grattis i förskott till vinnande bidrag.

Har du någon gång vunnit en trofé? Bara du alltså? För att du är?

En gång (bland många) arrangerade jag och Världen Bästa Verre en gymnastiktävling. Vid just detta tillfälle var jag Ordförande i Tävlingskommittén, medan Verre åtagit sig uppdraget som Vice Ordförande. Kommittén var inte mycket större än så. Vi gjorde det mesta, kan man säga. Vi såg bland annat till att beställa pokaler till de vinnande lagen. Innan dessa delades ut officiellt delade jag ut den största av dem alla till min Vice Ordförande. För att hon var så trevlig att ha med i Tävlingskommittén. Hon skulle få pokalen än i denna dag. För att hon varit så trevlig att ha med i större delen av mitt liv. Särskilt den där kritiska perioden som heter tonår. Och som världens mest motiverande tränare såg hon även till att jag var sjukt vältränad (those days).

Vem skulle du ge en pokal? Och varför?

Ta ledigt - ledigt!

2011-07-06T11:01:00.000+02:00

Solen skiner någorlunda. Det är rätt varmt ute. Jag har en helt ledig dag. Från officiellt jobb alltså. Med min ständiga ToDo-list tillåter jag mig sällan att vara riktigt, riktigt ledig. Inte så här en vanlig veckodag när det faktiskt finns saker som ska tas itu med. Det ska packas, det ska ringas, det ska kopieras, det ska skrivas per esempio.

Men vet du? Packningen kan få vänta till sen. Det viktigaste får snabbt kopieras. Det där samtalet kan ringas från en filt i parken. För det är lite det jag känner för att göra. Denna faktiskt lediga dag.

Jag är lite dålig på det där med att verkligen ta ledigt när jag är ledig. Varför känns det som att jag måste rättfärdiga min ledighet jämt och ständigt? Varför styrs jag av min egenskapade ToDo-list? Jag springer på och vill hålla hjulet snurrande var dag och var kväll. Och det är klart, jag är en person som gillar tempo, men även en stund på en filt med några äpplen och en dagstidning håller faktiskt hjulet igång. Kanske hjälper det till och med hjulet att snurra ännu bättre när det väl är dags för snabba varv.

Jag varvar ner lite i dag. Ni finner mig på en filt, någonstans i en park. Med några äpplen och en massa läsbart.

Ring, ring, bara du slog en signal.

2011-07-06T08:26:00.000+02:00

Du kan nå mig när som helst. Hur som helst. Var som helst. Bara att ringa. Jag förväntas svara. Skicka ett sms. Du ska få ett tillbaka. För det är så det fungerar med mobiltelefoni. Så vad gör man då när det enda man har är en mobiltelefon som kanske inte längre fungerar?

Ibland svarar jag inte i min telefon, särskilt inte om jag inte känner igen numret. Det kan ta timmar eller till och med dagar för mig att svara på sms. Ibland lämnar jag telefonen hemma, bara för att jag inte har lust att kunna bli nådd. Men allt detta väljer jag själv. Nu kan läget vara så att jag är ofrivilligt okontaktbar via telefonlinjen och det är inte alls lika piggt.

Hur ska jag kunna ringa det där viktiga samtalet jag måste ringa? Hur ska jag kunna stämma träff med personen jag ska träffa i morgon? Hur ska min mamma kunna ringa mig och fråga om det blåser här där jag är? Och alla viktiga telefonnummer jag har! Eller, har jag några sådana?

Jag vet inte. Det kanske inte är någon katastrof. Jag lyckades faktiskt gräva fram den gamle trettiotretian inklusive laddare så nog ska jag kunna ringa det där samtalet ändå, men det känns faktiskt lite vemodigt att Lilla Rosa kanske, kanske har skickat sitt livs sista sms.

Kunskap väger tungt.

2011-07-05T16:31:00.001+02:00

Jag ska ut på ett tillfälligt äventyr. Om lite drygt en månad åker jag. Lämnar min gata i stan som verkligen börjar kännas som min stad. Lämnar Sverige som verkligen börjar trött ut mig med att vara så - svenskt. Jag är sugen på äventyr, helt enkelt. Mitt äventyr är denna gången tidsbegränsat och jag kommer att komma tillbaka till Sverige, till min gata i stan.

Under tiden jag äventyrar ska jag hyra ut mitt hem ljuva hem. Jag tror det kommer vara i trygga händer. Men det finns så klart ändå sådant som ska packas ner i lådor och förvaras i förråd de kommande nio, tio månaderna. Jag gör bland annat plats i bokhyllorna för den kommande hyresgästens egna prylar.

Vid flyttpackning kommer man ständigt till det där dilemmat hur man ska organisera sin packning. Ska man packa enligt kategori eller sträva efter jämvikt? Att lägga alla böcker i samma låda är så klart praktiskt när man snabbt behöver leta efter något. Men kartongen riskerar att spricka på grund av övervikt och man bär gärna inte upp och ner och fram och tillbaka dessa lådor med böcker.

Organisatorisk och sjukt stark (!) som jag är valde jag ändå att packa så, enligt kategori. Nu ligger alla mina pärmar med ihopsamlade högskolepoäng i tryggt förvar i en och samma kartong. Och låt mig bara berätta att kunskap väger tungt.

En dag som är en skitdag är faktiskt också en dag.

2011-07-04T23:21:00.000+02:00

Måndag. Juli. Tiden springer iväg. Bort från mig. Bort från dig. Bort från oss. Jag vill ta vara på den. Hålla den i mina små händer och vårda den ömt. Jag försöker, men det är inte alltid så lätt. I dag gick det inte. När jag i går på jobbet höll tillbaka migränkräkningar längtade jag bara till denna måndag, eftersom illamåendet normalt går över efter en natts sömn. Så var inte fallet denna gång.

Måndag. Juli. Migrän och illamående hela dagen lång. Ibland vill jag skriva ett brev till Herr Migrän (ja, jag är övertyg om att det är en man, en kvinna har aldrig någonsin gjort mig något så ont). "Hej Migrän. Du är djävulen. Du förstör mina planer. Du förstör min dag. Du förstör mitt humör. Jag hatar dig." Så skulle jag skriva. Och rita en dödskalle på kuvertet. För att stryka under mitt förakt.

Måndag. Juli. Ingen dag som gått till världshistorien. Jag har sovit. Ätit en jordgubbe eller två. Vridit mig i smärta. Tyckt synd om mig själv. Plöjt Sex and The City (en française). Sovit lite till och känt mig ledsen över att jag inte orkat mer. Men så tänker jag att det kanske inte gör så mycket ändå. En dag hit eller dit som inte sätter spår. Vad gör väl det? Jag kanske klarar mig bra i livet i alla fall. Men brevet till Herr Migrän vill jag ändå posta.

Rätt hett!

2011-07-03T09:20:00.010+02:00

Det hetaste just nu hittar ni på Pupill förlags hemsida. Texter och bilder i en HET samling, alldeles gratis att ladda ner. Den som är lite observant kan nog hitta ett bekant namn bland skribenterna. Hint - undertecknad! Och jag kan berätta för er, att mitt heta bidrag är tillägnat min bästis.

"If you want a tan, you have to stick to the plan, Stan!"

Vad väntar du på? Klicka vidare och ladda hem!

SkrivPuff: Om ett rep.

2011-07-02T13:59:00.000+02:00

Det hänger och dinglar. Kanske skulle det utgöra en fin snara och göra slut på eländet. Långt och plågsamt.

Nej.

Jag är ingen sådan. Jag tar ett stadigt grepp om repet. Jag gör det till min lian. Svingar fram och tillbaka. Högt mellan trädtopparna. Är oövervinnerlig! Ropar glada rop och funderar på vad mer man kan utföra för trick.

Jiiihaa!

Den stressade själen som behöver varvas upp!

2011-07-02T13:54:00.000+02:00

Stressad själ behöver ibland piggas upp och peppas igång snarare än varvas ner. Det görs med en bra låtlista, glada tankar och lite träning. Punkt nummer tre hinns tyvärr inte med i detta nu, men nummer ett är i full fart och genererar direkt i nummer två.

On vous souhatie tout le bonheur du monde!

Tänk bra och det blir bra. Fred ut.

Bekännelse gånger tre.

2011-07-02T12:00:00.001+02:00

Får jag erkänna lite saker?

1: Jag är helt klart kaffeberoende. Kaffe, kaffe, kaffe! Det hör till alla tillfällen i livet. Hela dagen. Varje dag. Kaffe är grejen.

2. Mitt bästa nu-vill-jag-bara-vara-och-inte-tänka är att köpa Cosmopolitan UK Edition och bläddra, ögna och låtsas.

3. Jag vill åka på Göta Kanal.

Töreboda, vid Göta Kanal

2011-06-26

Tre nya grannar.

2011-07-02T08:00:00.000+02:00

Det har flyttat in tre nyingar på min gata i stan. Inte direkt i mitt hus, men på min gård. De har hängt där utanför en dryg vecka och jag undrar fortfarande vilka de är. De har två lägen. Antingen vandrar de omkring och piper hest eller så ligger de bredvid varandra och kikar på omvärlden. Fram till i går trodde jag att de var helt oförmögna att använda de stora fjädrar de bevingats med, men sedan såg jag dem lyfta en kort stund från marken. Vilka är de? Vad gör de här? Hur har de kommit hit? Någon som vet och kan förklara? De syns på bilden nedan. Man vill ju gärna ha lite koll på grannarna.

Apropå grannar är det allt bra gott att ha goda sådana. En panikslagen Milon satt och slet sitt hår i går för att försöka få tag på en skrivare. Vilka vänner bor nära? Några jag kom att tänka på kunde inte hjälpa. Sedan slog det mig att närmast är så klart mina grannar, som jag egentligen inte känner så väl. I min desperation skrev jag ihop ett mail och fick snabbt svar från en vänlig själ.

Vänlighet och goda grannar är grejen. Om de tre nyinflyttade skulle kunna fungera som brevduvor och flyga runt med diverse viktiga papper och ansökningar vore det toppen.

SkrivPuff: Om att undra.

2011-06-30T13:45:00.000+02:00

Detta händer för några år sedan. Kanske tre eller fyra. Pärlan var således fyra eller tre. Han satt i min famn. Som han så ofta gjorde när vi bodde närmare varandra.

- Milon, varför har du hår på armarna?
- Alla har hår på armarna.
- Varför då?
- För att skydda kroppen. Hålla den varm och så. Du har också det.
- Men... varför har du så mycket hår på armarna?
- Ja, det är väl för att jag är extra frusen kanske.

Tystnad.

- Milon. Jag tycker nog att du borde ta och klippa det lite grann.

Sådan är han (än i dag). Pärlan. Med många funderingar. Men också fiffiga lösningar.

Ibland får jag bara så där okontrollerat mycket hemlängtan.

2011-06-28T09:00:00.000+02:00

Karlsborg, Norrland

2010-08-16

SkrivPuff: Om att försköna.

2011-06-28T00:39:00.000+02:00

Du tycker att alla som är någon annan än du är så mycket bättre. Du tycker att allt som är någon annan stans än här är vackrare. Du söker. Du letar. Nytt och annat. Bra. Bättre. Bäst. Packar väskan och reser.

Du förskönar en verklighet som du egentligen inte känner.

Du vet inget om de andra. Hur de egentligen mår. Vad de tänker. Hur de känner. Men du kan dig själv. Du har dig själv. Du äger dig själv och får bestämma precis som du vill. Sluta försköna de andra, ta tillvara på dina egna tillgångar. Använd dem smart och du blir den du strävar efter.

Du kommer aldrig kunna uppskatta där om du inte först lär dig uppskatta här. Här kommer följa dig vart du än går. Acceptera det. Låt dig bli vän med där du är. Nu. Precis nu. Inte sen. Det blir din referensram till omvärlden. Din fasta punkt och trygga hamn. Som gör att du är hemma överallt.

Sluta försköna den verklighet du egentligen inte känner till. Stå inte bara där och titta. Sök inte bara nytt och vänta på annat. Låt resväskan stå ett tag. Lär dig leva i den verklighet som är din. Här och nu.

Se till att minnas din vackra sommarnatt.

2011-06-24T19:00:00.000+02:00

Jag hoppas att du har en trevlig afton. Njuter av sommarnatt, med eller utan regn, troligen för lite klädd vilket som och myggbiten från topp till tå. Men det är så det är. Det är väl det vi älskar att hata. På något vis.

Jag hoppas att du fått en jordgubbe eller två. Och jag hoppas verkligen att du har intelligenta grannar. Prova det här begreppet lagom, som vi svenskar är så utomordentligt bra på i de flesta sammanhang. Gör Midsommarafton 2011 till en afton att komma ihåg. Inte nödvändigtvis för att det var kvällen i ditt liv, men i alla fall för att det var kvällen du inte söp skallen av dig och tappade omdömet.

Skål! Och återigen - jag hoppas att du har en trevlig afton.

Midsommarafton 2008. I Norrland.

Glöm inte blommorna under kudden!

2011-06-24T14:00:00.000+02:00

Glad Sommar och blomster till Er alla!

(särskilt till de trogna läsare som titt som tätt lämnar fin respons)

För den sysslolöse.

2011-06-24T08:55:00.000+02:00

Du som inte är i full färd att binda kransar, klä stången med blommor, baka jordgubbstårta eller förbereda silltårta kan sysselsätta sig med DN:s Midsommarquiz. Underhållande och lärorikt på en och samma gång.

Lycka till och trevlig midsommar, vad du än gör och var i världen du än må vara!

Mannen på bussen och jag.

2011-06-23T09:00:00.000+02:00

Det finns en grej jag gillar. Det finns många grejer jag gillar, men just detta gillar jag lite extra, på ett alldeles särskilt sätt. Det jag talar om är spontanprat i vardagen - med främlingar. I går skulle jag på kalas och hoppade på bussen utrustad med ett stort paket. Satte mig mitt emot en man som granskade mitt paket. Det såg jag att han gjorde, hans solglasögon till trots.

Vi tittade på varandra några gånger under färden. Himlade lite med ögonen eftersom busschauffören verkade ha som mission att testa bromsarnas verkliga förmåga varenda gång bussen närmade sig en korsning eller hållplats. Vid ännu en häftig inbromsning på Vasaplatsen ropades det ut i högtalarna att färdriktningen var ändrad, oklart varför. Jag var tvungen att hoppa av för att inte åka årets omväg till spårvagnen jag skulle med. Mannen mitt emot gjorde likadant. "En spårvagn har kört ur spår" förklarade han snabbt för mig innan vi gick åt lite olika håll. Tack för informationen, hann jag bara tänka.

Lite längre ner på gatan, just där olyckan skett, möttes vi igen och började gå jämte varandra. "Missar du ditt kalas nu?" frågade han och så var isen bruten. Jag skulle nog hinna till kalaset ändå, sa jag och så fortsatte vi prata om spårvagnsolyckor, midsommar och sommaren som aldrig riktigt vill komma för att stanna. En kort promenad, men ack så trevligt med lite sällskap.

Sedan sa vi "Ha det gott" till varandra och skildes åt. Sådant gillar jag. Spontanprat med främlingar.

SkrivPuff: Om en sevärdhet.

2011-06-23T07:00:00.015+02:00

Det är någon som knackar på din axel. Hallå? Känner du det inte?
Det är någon som ropar ditt namn från fjärran. Hallå? Hör du det inte?
Det är någon som vinkar till dig från andra sidan. Hallå? Ser du det inte?

Hon vill få dig att känna.
Hon vill få dig att lyssna.
Hon är värd att se.

Hon är barnet i dig!

SkrivPuff: Om ärlighet.

2011-06-21T21:06:00.000+02:00

Den skär djupare och vassare än något annat.
Känns som salt i ett sår.
Som en spark när man redan ligger.
Den kan misshandla dig så du nästan förblöder.
Hålla ditt huvud under vatten tills dina lungor inte längre orkar med.

Men den gör allting rent.
Den skär vackra sår.
Den sparkar med omsorg.
Den vållar enbart skador som läker ihop fint.
Lämnar knappt några ärr.

Sanningen kan vara brutal.
Men den är det med stil.

Ärlighet varar längst.

SkrivPuff: Om något trasigt.

2011-06-20T23:36:00.000+02:00

"Det som inte går att laga med tejp, är inte värt att ha kvar."
Skojfriskt.
Hon håller med.
Hon har kommit till den insikten.
Och just det gör ont i hjärtat.

Det finns ingen tejp så stor att överbrygga avstånd.
Det finns ingen tejp så mörk att gömma svek.
Det finns ingen tejp så stark att göra ogjort.

Det finns ingen tejp som kan laga ett trasigt förtroende.
Det måste bara få växa ihop igen i sin egen takt.
På sitt eget vis.
Till något helt nytt.

Att ge och ta!

2011-06-20T09:53:00.001+02:00

För att ens kunna förvänta sig positiv feedback och på riktigt vara förtjänt den, tycker jag att man också ske ge sådan. Jag vill gärna berätta för folk, känt och okänt, när jag tycker att de gör något bra. Därför skickade jag iväg ett mail till mannen bakom en fantastisk text som jag läste i gårdagens DN Kultur:

Hej Björn Wiman!

Jag vill bara tacka dig för en briljant text om rätten att köra mot rött och den svenska folksjälen. Det var en av de bästa texterna jag läst på länge! Slutklämmen värmde själen.

Tack för det och trevlig vecka!

Ps. På dn.se har ett 'k' fallit bort och du har således blivit "ulturchef" Ds.

Jag valde att hålla det kort och koncist. Vill ju inte verka som en stalker. Men jag hoppas att han blir glad, Björn Wiman, och uppskattar min uppskattning.

Uppdatering: Björn svarade. Björn tackade varmt. Björn blev mycket glad. Det gjorde mig glad. Se, så lätt det är att sprida glädje i vardagen!

Zlatan, gillar du hund eller katt bäst?

2011-06-20T09:32:00.000+02:00

I DN Söndag i går, 19/6, läste jag ett välskrivet och fint reportage. Det var levande, inspirerande och skildrade fyra idrottare som är på väg till Special Olympics som går av stapeln 25 juni i Aten; en bowlare, en golfare, en simmare och en kille som håller på med judo. Som namnet på tävlingen avslöjar är Special Olympics lite speciellt, en tävling för utvecklingsstörda idrottare. Till skillnad från Paralympics är deltagarna inte enbart fysiskt funktionshindrade elitidrottare, utan samtliga med en utvecklingsstörning får delta, med kravet att de tränar och tävlar regelbundet.

Som sagt, ett välskrivet och bra reportage. Men det var en liten detalj jag hakade upp mig på. Faktarutan till varje idrottare talar om ålder, familj, förebild och sådant som känns relevant för att få en bild av en person. Men sedan finns också "favoritdjur" med som viktig fakta. Varför då? Känns inte det som något man frågar ett barn? Något som står i "Mina Kompisar"-böckerna? Kanske bara jag som tycker det känns ointressant, men jag undrar om man någonsin, i ett liknande reportage, skulle fråga Carolina Klüft, Rafael Nadal eller Zlatan samma sak? Tveksamt. Vad tror du?

Special Olympics är en speciell tävling. Men det är ändå en idrottstävling. Det har inget med djur att göra. Det är seriösa idrottare som ska kämpa i sina respektive grenar. Det handlar om sport, inte cat fight.

Ibland vill jag bara sitta på en bänk. Ensam med mitt tänk.

2011-06-20T08:00:00.001+02:00

Botaniska Trädgården, Göteborg

2011-06-01

Låt det positiva väga tungt.

2011-06-19T21:43:00.000+02:00

Jag talar säkert inte för alla, men nu talar jag för mig. Och till alla som är som jag. När ska vi börja väga positiv feedback tungt och ta lätt på det som går emot oss? För är det inte ofta så, att det lite tråkiga, jobbiga och dåliga tenderar att stanna längre och väga tyngre än sådant som är bra? Så är det i alla fall för mig, Fröken Perfektionist och lite Älta.

Säger någon "vad duktig du är" tackar jag och blir glad för stunden. Påpekar någon "det här kunde du gjort bättre" känner jag mig dålig och vill lägga ner. Inte alltid så drastiskt kanske, men i stora drag. Det är idiotiskt, tycker jag.

Jag vill gärna göra saker bättre. Utvecklas. Lära mig mer. Men jag vill att det ska kännas roligt också. Det blir aldrig roligt om jag aldrig fokuserar på det bra. Vissa dagar är jag smart nog att förstå det. I dag är en sådan dag. Det kom ett mail till min inkorg med följande inledning:

"Hej! Du hanterar ju språket galant. Ledigt och med flyt. Jag gillar lättheten i din text."

Eftersom i dag är en smart dag läser jag detta om och om igen. Ler och känner mig stolt och nöjd över mig själv. Tar åt mig av denna positiva feedback. Känner att det är roligt att skriva. Och skriver några rader till. Utan press. Utan krav. Bara för att det är roligt. Tack, du fina människa som tycker att jag hanterar språket galant och även berättar det för mig.

Torka bort skiten. Fokusera på det som får dig att le!

SkrivPuff: Om något rutigt.

2011-06-19T21:12:00.001+02:00

Dagens skrivpuff blir en återpublicering och ett lån från mig själv. Kort och gott för att jag inte kan tänka mig att det kan finnas något rutigare att skriva om. Varsågoda:

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att Fröken verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.

SkrivPuff: Om en tragedi.

2011-06-18T12:35:00.000+02:00

Favoritkoftan har blivit noppig!
Soffbordet har fått ett litet jack!
Datorns batteri håller inte ens en timme!
Trasmattan har en fläck som aldrig går bort!
Gymkortet har gått ut och jag har inte råd att köpa ett nytt!
Finaste flipflopen gick sönder när jag snubblade på kullersten!
Microvågsugnen var nära en explosion och kan inte längre användas!

Vilka tragedier!

Eller, vänta nu? Sa du att det finns folk som inte är välkomna i sina egna hem? Som kastas likt flipperkulor hit och dit? Det var det här med perspektiv, ja.

Museum in i det sista!

2011-06-18T08:45:00.000+02:00

I Göteborg får man gå på museum gratis om man är under 25. Då jag fortfarande har ett par månader kvar till denna magiska gräns passar jag på att musea mig ordentligt nu. Häromveckan var det Världskulturmuseet och förra helgen hann jag med både Göteborgs Stadsmuseum och Naturhistoriska. Bra grejer allihop!

För den som är gammal som gatan, över 25 vill säga, kostar samtliga nämnda museer 40 kronor att besöka. Den biljetten räcker ett helt år och gäller på en rad olika museum. Bra grej det med!

SkrivPuff: Om en frukt.

2011-06-17T22:07:00.000+02:00

Hösten var inte lika jobbig och grå då som nu. Hösten kom med skolstart, återse kompisar, pressa löv till bokmärken, samla rönnbär - vad vi nu gjorde med dem - och plocka äpplen från träden på gården. Ibland palla från någon annan. Vilket var ungefär det mest busiga vi kunde tänkas göra.

Äpplena från träden på gården var något utöver det vanliga. Små, så man kunde äta många. Syrliga, så de passade utmärkt till en söt paj. Men för det mesta åt vi dem ändå bara som de var.

Jag minns särskilt en gång när jag och Soffan hade plockat på oss ett helt gäng äpplen. Säkert tio var. Fickorna på våra jeansjackor var fulla och vi var redo att bara hugga in. Och där satt vi. På ett staket. Lite höstfrisk luft och vi hade säkert fingervantar på oss. Två 8- eller 9-åriga vänner. Vi tuggade på höstens goda äpplen och så sjöng vi:

"Om du fick önska dig vad du vill, säg vad skulle du önska dig då? Om du fick önska dig vad du vill, säg vad skulle du önska dig då? En bil eller två och pengar som gräs? En resa högt upp i det blå? Nej, bäst utav allt är att ha en vän, som håller att lita på."

Listan som inte borde behöva finnas och debatten som måste.

2011-06-17T17:50:00.000+02:00

I DN i går, 16/6, kunde vi ta del av rapporten med namnet "Världens fem farligaste länder för kvinnor år 2011". Där presenteras de länder där kvinnor är som mest utsatta med Afghanistan som nummer ett följt av Demokratiska (?) Republiken Kongo, Pakistan, Indien och Somalia. Somalias kvinnominister Maryan Qasim är förvånad över den låga placeringen och var övertygad om att Somalia skulle vara värst. Och det är klart att det är fruktansvärt att tänka sig att ett land där kvinnor utsätts för könsstympning, våldtäkt och usel utbildning och hälsovård - för att bara nämna några faktorer - ändå inte är värst!

Våldtäkter, tvångsäktenskap och hög risk att dö vid barnafödande tycks vara det som dominerar skräckrapporten. Och vad kan vara mer förnedrande än ovanstående? Att inkräkta så på en kvinnas kropp, så nära inpå skinnet man kan komma, ja till och med in i henne och tvinga henne att bära ett liv som föds fram på bekostnad av hennes eget. Det går inte att tänka sig något så mycket värre. Man både sparkar, slår och spottar på någon som redan ligger. Någon som betyder noll och ingenting.

I Indien dödas spädbarn som anses ha "fel" kön. Man kan undra hur man resonerar. Vem ska föda fram "rätt" kön? Förstår man hur mänskligheten lever vidare? I samma land är tre miljoner kvinnor prostituerade. Det är en tredjedel av hela Sveriges befolkning! Det är garanterat din mamma, din syster, din dotter, din svägerska, din bästa väninna - du förstår. Det är oförståeligt många själar som bara är kroppar för någon annans perversion.

Efter denna obehagliga läsning känns debatten om delad föräldraledighet ganska blek. Det känns som ett lyxproblem att diskutera huruvida barnbidraget bör delas lika mellan separerade föräldrar eller ej. Men samtidigt är dessa, i jämförelse med läget i länderna på listan, små problem viktiga att diskutera. Det här med jämställdhet och lika för alla tycks inte vara något som kommer naturligt. Inte ens i landet Sverige. Ger vi upp och slutar, hamnar väl vi och hela världen till slut på den där listan. Så vill inte jag ha det. Jag vill att alla ska få förmånen att diskutera lyxproblem av den svenska typen. Vem är hemma med de sjuka barnen? Vem tar ett kliv ner från karriärstegen? Det ska inte vara förutbestämt, utan snarare situationsbestämt.

Det handlar om det vackraste mänskligheten har. Manligt och kvinnligt. Likheter och olikheter. Förmågan att sätta liv till världen. Ansvaret att ta hand om dessa liv och ge alla samma, lika höga värde!

Att slå runt på franska.

2011-06-16T11:35:00.000+02:00

Det finns ett franskt uttryck som är lite extra festligt, både i form och funktion. Det är uttrycket för att gå ut på krogen, ut på klubb, ut för att dansa, skaka de lurviga, slå runt, helt enkelt. Fransmännen säger, rakt översatt, att de går ut i en låda, en ask eller en burk - sortir en boîte.

Och visst är det lite så. Ute på krogen är vi i en liten låda. Man kan ofta ställa sig frågan "gubben i lådan, vad har du för dig?", men lär knappast få som svar att han kokar kaffe, vilket han kanske borde. Men det är ett annat inlägg. Nu repeterar vi det festliga uttrycket som startade detta inlägg.

Sortir en boîte alltså. Gå ut på krogen, klubba, slå runt.

Kan och bör man göra på Wayne's Bar i Nice.

Var inte rädd för att använda backspegeln.

2011-06-15T17:03:00.001+02:00

"Lämna det bakomflutna framför dig" säger det galna vårtsvinet Pumba i Lejonkungen och det blir lite så där tokigt eftersom han så klart egentligen ska säga "Lämna det förflutna bakom dig". Men jag tycker inte att det är så dumt, det som trillar ur Pumbas mun. Jag skulle vilja kika på det och hålla fast lite vid det.

Lämna det bakomflutna framför dig. Så som jag tänker det: ta med dig det du numera bara kan se i backspegeln när du tågar in i framtiden. Säkerligen har du, om du slänger ett öga bakåt i tiden, lärt dig massor av bra grejer att ta med när du ska ut på nya äventyr. Det vore väl obotligt dumt att lämna allt lärorikt där borta, i det förflutna? Är det inte en mer genialisk idé att ta med det till det som väntar?

Låtsas inte som om du aldrig gjort misstag, felbedömningar och hamnat i pinsamma situationer. Förneka inte att du varit förkrossad, besviken och för stunden obotligt ledsen. Erkänn det och ta med dig det dit du nu är på väg. Det ger dig styrka att stå emot framtida orkaner, eftersom det är beviset på att du faktiskt klarar av det. Det ger dig mod att följa ditt hjärta, eftersom du vet att hjärtat alltid repar sig. Och det ger dig list att undvika sådant som tidigare bara skapat förödelse.

Titta i backspegeln. Använd den. Minns. Kom ihåg. Bli nostalgisk. Notera. Kort och gott: Lämna det bakomflutna framför dig!

Sommaren är här och de pratande värdarna likaså!

2011-06-15T12:44:00.000+02:00

Så har årets sommarvärdar i P1 utsetts och utlysts. Ett fint startfält och jag ser fram emot att promenera med spännande berättelser i öronen, vila i solen till kloka ord, ta en löprunda med en kavalkad av roliga anekdoter och allt vad det nu kan tänkas bli. Sommar i P1 måste väl ändå räknas till något slags kulturarv?

Men tankarna kring de kommande sommarvärdarna äro ändå tu. För det första undrar jag lite hur Henke Larsson ska hålla kvar sina lyssnare i hela 90 minuter. Är det någon som tidigare klarat ens ett halvt matchreferat med hans entoniga stämma? Kanske har han radiopratcoachats - man kan ju coachas i det mesta i dessa dagar. Kanske blir det jättespännande. Det återstår att se den 2 juli.

Det andra jag undrar är om sommarens teman kommer gå i en mer lättsam ton är sommaren 2010, då varenda en tycktes tala om död, sorg och allmänt mänskligt lidande. Jag vill inte på något sätt förringa att tala om mörker och jag är inte en sådan som låtsas att världen bara är god, men jag kan ändå tycka att vi vet att det är så. Jag känner inte att jag behöver bli påmind om det varje dag i 90 minuter under en hel sommar. Jag respekterar de som tar detta unika tillfälle i akt att bearbeta sorg, men hoppas att någon också har upplevt något trevligt och lite ljusare och väljer att dela med sig av det. Vi får helt enkelt se. Höra.

Jag och mitt sommarmode är redo. 25 juni lutar vi oss tillbaka till Mark Levengood.

SkrivPuff: Om att befria.

2011-06-14T21:46:00.000+02:00

Att inte vara rädd för att bryta ihop
Att låta det svämma över
Att släppa alla spärrar
Att lämna dörrar lätt på glänt
Att vädra alla fönster
Att förstå ett avslut
Att acceptera döden

Att våga känna sina känslor för att befria sorgen, olyckan och de mörka tankarna. Kunna, orka och vilja leva vidare. Klättra över hinder, stora som små. Veta att det alltid, alltid, kommer gå ändå.

Nålleken och andra fiffiga påhitt.

2011-06-13T19:15:00.000+02:00

Jag lekte mycket när jag var liten. Det var ingen brist på fantasi hos lilla Milon. Jag kunde leka med det mesta och gärna ensam. Då fick jag själv bestämma alla regler och hur leken skulle utvecklas. Hos farmor och farfar fanns inte så mycket leksaker mer än de jag själv hade fått ner i min violetta ryggsäck med Tom och Jerry. Men farmor hade många vackra saker som lätt kunde bli något för lilla Milon att leka med.

Porslinsfigurerna var givna. Änderna, den vackra ballerinan och paret som såg ut att komma från en adlig engelsk familj från 1800-talet kunde lätt spela huvudrollerna i vilket drama som helst. Sedan fanns också massvis med vackra knappar i den lilla plåtburken i ena skrivbordslådan under symaskinen. De kunde jag organisera, lägga i rader eller andra mönster, och allmänt bara plocka upp och ner och beundra.

En annan lek som jag särskilt minns är den jag lekte med farmors knappnålar. Hon förvarade dem i en liten plåtask bredvid sin gamla Singer och de fanns med knappar i alla de färger. Jag plockade upp nålarna och ställde dem i skumgummibiten nedanför den gamla symaskinen. Ibland fick de spela en skolklass som var ute på äventyr. Ibland var de en dansgrupp som stod i ring. Ibland organiserade jag dem efter längd. Ibland efter färg. Knappnålarna och jag var i en värld som ingen annan kände till. Jag var noga med att alltid lägga tillbaka dem i plåtasken när jag var färdiglekt. Det var faktiskt min och bara min lek.

När jag tröttnade på nålleken hände det inte sällan att jag putsade farmor och farfars speglar. Det kunde jag också göra länge och var under tiden ofta med i ett TV-program. Jag var ganska påhittig när jag var barn. Och alla vuxna lät mig vara det. Det är en stor tjänst som jag försöker ge igen till de barn jag har i min närhet i dag.